Torgny Lindgren - Minnen

"Då vi uppstår igen får du ju se, sade mor.
Även brunnen och stordiket och bryggorna i Långträsket och portlidret och bakustugan och fårhuset och den snidade och sirade grindstolpen måste uppstå med mig, sade morfar. Ja, hela den här fastigheten måste uppstå med mig. Annars är själva uppståndelsen meningslös." (s.25)

Torgny Lindgrens Minnen är ingen självbiografi av traditionellt snitt. I själva romanen ihärdar Lindgren själv i att påpeka minnenas bedräglighet och omöjlighet, och i väldigt liten utsträckning utgörs Minnen av något sammanhängande narrativ. Men i någon mån är det förstås en självbiografi ändå, eller i vart fall iscensatta och ganska kronologiskt ordnade minnesbilder ur Lindgrens liv, där äldre släktingar, självbiografitörstande förläggare och svenska kulturpersonligheter spelar viktiga roller.

Det finns en existentiell touch hos Lindgren som jag uppskattar mycket. Lindgrens sparsmakade och lätt humoristiska språk fungerar bra för att förmedla små glimtar av “vad det är att vara människa”, oavsett om det görs som i citatet ovan (heimat!) eller som i anekdoter som när den aktade historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth börjar fnissa åt Lindgren när denne kommer med en högtravande litterär självförklaring.

Ur hela Lindgrens produktion har jag enbart läst de två senaste böckerna. Jag tänker absolut läsa minst dubbelt så mycket.

S2 I2

Chimamanda Ngozi Adichie - Det där som nästan kväver dig

Det där som nästa kväver dig är en novellsamling som jag, om jag ska tala om den som en enhet, skulle säga tematiserar hur enorma maktstrukturer gestaltar sig i vardagen. Att vara kvinna när män har makten, att vara från Syd när Nord har makten. Många av novellerna handlar om nigerianska kvinnor som vill flytta till eller flyttar till USA, och kommer förmodligen länge kunna läsas som lyhörda tidsskildringar av dagens globala maktordning.

Den inledande och avslutande novellen sticker tematiskt ut något. Den första handlar om hur även en bildad medelklass lever ett liv präglat av våld och kriminalitet i det urbana Nigeria. Den sista är den enda riktigt historiska berättelsen och handlar om en kvinna som runt det förra sekelskiftet sätter sin son i en missionsskola, hur han där kristnas och lär sig engelska och därmed vänder sig ifrån sin tradition. (Den novellen har för övrigt en helt magnifik avslutning som sätter en väldigt fin punkt för boken). Men dessa två noveller kan gott sägas ha det gemensamt med övriga noveller att de handlar om hur man lever utifrån andras godtycke.

För det allra mesta en väldigt bra novellsamling, med flera engagerande historier som är bra variationer på några teman utan att författaren blir för övertydlig. Den kritiken jag har går nog mest ut på att novellformen kanske har inbjudit till lite väl tydliga dramatiska scener, vilket ibland närmar sig klichébilder. Typ: “Bakom sig hörde hon visumintervjuarens röst. Hon vände sig inte om”. Sådana enstaka scener förtar dock inte att berättelserna som sådana är bra.

Den novell som är bäst är också den som är allra jobbigast att läsa, och det är den som handlar om en nigeriansk servitris som blir tillsammans med en amerikansk ung collegestudent, där den nämnda maktordningen så att säga kryper ända längst in i det personliga. Inte att någon utnyttjar eller är elak mot den andra, inte så att det är någon story om äkta men omöjlig kärlek, bara det att människors materiella utgångspunkter påverkar hur det är möjligt att interagera även i de mest intima relationer.

Se här ett sevärt klipp från SVT:s Babel där Adichie pratar om en annan av novellerna.

S1,5 H2 I2,5