Uwe Timm - Upptäckten av currywursten

En konventionellt berättad och småtrevlig historia, som närmast känns gjord för att bli filmmanus, vilket den också blivit. Berättaren bestämmer sig för att ta reda på den tyska specialiteten currywurstens (tärnad korv stekta i en ketchup och curry-röra) ursprung, men får en hel liten historia om kärlek mellan generationsgränser (denna tematik i Thorén och Lindskogs utgivning!) vid andra världskrigets och nazismens slut, komplett med svartabörshandel, angiveri, vardagsmotstånd och dylikt.

Jag hade nästan hoppats ännu mer på den här romanen. Jag har läst Timms ”I skuggan av min bror” (som ej fick någon kommentar här, då jag mer uppfattade det som en dokumentär skildring än som skönlitteratur), där han berättar om sin bror SS-soldaten, och den tyckte jag väldigt mycket om. Det här är tunnare, även om det också behandlar kriget. Romanformen känns mindre ärlig och relevant i en jämförelse dem emellan.

H1 I1

Sara Lidman - Tjärdalen

Tjärdalen - Lidmans debutroman från 1953 - är mer koncentrerad, kanske kan man säga förtätad, än Hjortronlandet. Nu är även detta trots sitt korta omfång en imponerande skildring av ett helt socialt sammanhang (här främst byn Ecksträsks bönder och inte dess torpare) med dess relationer och strukturer, men häri finns också en specifik dramatisk händelse som är bokens själva nod och som driver den framåt.
 
Möjligen är den prosa som inte är på dialekt något mindre förfinad än i Hjortronlandet, men det betyder inte att den är sämre än jättebra.

Jag läste en gång ungefär tre och en halv av de fem böcker som utgör Lidmans jernbane-svit, men avbröt av någon anledning läsningen. Fram tills nu har jag tyckt det varit jobbigt att jag förmodligen skulle behöva läsa om alla för att ”klara av” sviten, men efter de senast lästa Lidman-böckerna känns det faktiskt mest roligt att börja om från början.

S2,5 H2,5 I3

Sara Lidman - Hjortronlandet

Det känns som att Sara Lidmans språkbehandling häri är bland det bästa jag läst på svenska, och därmed rimligen över huvud taget. Det finns en fin dynamik mellan det otroligt vackra berättarspråket och karaktärernas talade språk, som i sig har en dynamik mellan västerbottniskan å den ena sidan och de bildades och överhetens svenska å den andra.

"Redan som andraklassist i seminariet lärde hon sig förlöjliga nybörjarna, de vadmalsklädda ungdomarna från enstakagårdar som kom till seminariet på Jakt efter Sanningen.

- Men men men vad är det för mening med livet, stammade de och trodde sig ensamma om frågan.

- I vilken betydelse använder du ordet livet, hade hon lärt sig fråga till svar. Det fanns ett ännu elegantare: vad menar du med mening." (s.57, om bylärarinnans studietid.) 

"han som finge sitta inne i en kammare å lukta gott med en bok i nävanom, he skull fäll ändå vara himmelriket" (s. 66, när Petrus hälsar på hos lärarinnan.) 

Lägger man därtill att det hela är en ytterst skarp skildring av de oftast ojämlika och problematiska relationer samhället är uppbyggt av – häri mellan män och kvinnor, mellan torpare och bönder, torpare och överheten eller bara torpare sinsemellan – så betyder det att det här är en helt makalöst bra bok. Inte minst eftersom Lidman, även om det hela ibland känns som en inverterad och ondskefull Bullerbysaga, också lyckas framställa sådant som är vackert och gott i livet.

 

”Sommartid var det enklare att leva.” ”Om någon sade ’snö’ en sommardag skrattade alla, ordet lät  så overkligt, hörande till den period då de själva varit annorlunda, timliga.” (s.77)

 S3 H2 I3