Alaa Al-Aswany - Yacoubians hus

Al-Aswany väver ihop ett antal livsöden, som alla har ett stort hus i Kairo gemensamt. Boken är, gissar jag, tänkt som ett tvärsnitt av det egyptiska samhället, där bland annat korruptionen och religionen fyller viktiga funktioner, inte sällan i förbindelse med varandra.

Berättelserna är koncentrerade, på knappt 300 sidor behandlas ett tiotal livsöden. Al-Aswany låter därmed de flesta scenerna vara betydelsebärande, bidra med något för att föra de respektive historierna framåt. Och även om det givet de små svängrummen kanske blir lite schematiskt, tycker jag att han gör det bra. Som i berättelsen om Taha, den duktige men fattige studenten, som något naivt tror sig kunna bli polis trots sin blygsamma sociala ställning, men i stället rör sig mot religiöst fundamentalistiska kretsar och blir torterad och våldtagen av samma poliskår han varit nära att bli del av. Eller som i berättelsen om Suad, en av två kvinnliga huvudkaraktärer, som tror sig kunna skaffa sig ett drägligare liv genom att motvilligt acceptera det patriarkala och ojämlika samhällets jävligheter, bara för att finna att det är den underställda och dennas vilja som är det första som offras när det börjar blåsa.

Om boken är en realistisk skildring av det egyptiska samhället, och det inte blivit bättre sedan första gulfkriget då den utspelar sig, då kan jag förstå vad Egyptenkunniga vänner säger, att Egypten är ett fantastiskt land, men att det länge varit en politisk krutdurk. För i boken finns liberalt sinnade individer i ett förtryckande samhälle, sexuell frihet och medvetenhet i ett samhälle där poliser kan slå till mot omoral, goda utbildningsmöjligheter men stängda karriärvägar, en religion som är ständigt närvarande men extremt olika tolkad och utlevd, och ett juridiskt system som är både betydelsefullt och djupt korrupt.

Nu ska boken väl inte bedömas som en bakgrundsteckning till årets händelser vid Tahrirtorget, utan som en roman, men goda samhällsskildringar har ofta förutsättningar att bli goda romaner, och den här är en åtminstone helt okej sådan.

H1 I1,5

Calixthe Beyala - Ännu talar träden

Boken handlar om Eden, en flicka, sedermera kvinna, tillhörande Etonfolket i det först av tyskar och sedan fransmän koloniserade Kamerun. Ännu talar träden är enligt Beyala, som själv har Eton som modersmål, hennes mest “afrikanska” och enligt baksidan en “mångbottnad och spektakulär berättelse om ett av historiens värsta övergrepp”. Läs: någon form av mustig magisk realism om (bl a) kolonialismen.

Jag trodde emellanåt att den hade potential att bli omtyckt av mig. Först när det inledde som en ganska rak skildring av Edens by. Sedan, strax efter den första “övernaturliga” händelsen, som en metalitterär diskussion kring makt och tolkningsföreträde etc: “Det var lika sant som de anekdoter som de vita senare skulle väva in i sin version av vår vardag”

Och någon gång fanns väl en tendens till något intressant om kolonialismen, som när kommendanten Montparnasse talar om sin plikt gentemot Frankrike och passion för Afrika: “Jag har bott här i över trettio år! Det har blivit mitt Land!”. Här kan man läsa “mitt Land” på flera plan, som hans hem och som något han äger, och ställa mot Etonfolkets förhållande till samma Land.

Stilmässigt gillade jag när berättelsen plötsligt gick över i poesi under några sidor.

Men det blev aldrig så värst kul ändå. Ärligt talat ville jag under minst halva boken bara läsa ut den. Jag läste ointresserat och känner det nästan som bortkastad tid. Jag har inget principiellt emot magisk realism, men det måste vara mer medryckande i så fall. Och mustiga skildringar av horhus är inte intressanta bara för att det råkar vara en kvinnlig författare och protagonist.

S0,5 I1