Moa Martinsson - Sallys söner

Fortsättningen på Kvinnor och äppelträd som jag mer eller mindre sträckläste på semestern i fjol. Tyckte att den var väldigt väldigt bra, och det tycker jag även om Sallys söner. Den kan vara rimlig att jämföra med den nedan nämnda Thorvall-boken, då de utspelar sig under samma tid och båda skildrar giftermål där kvinna gifter upp sig i klassamhället. Tycker Martinsson är mkt bättre. Upplägget är inte så tillrättalagt och språket är mer levande.

En annan sak som jag generellt ofta uppskattar med litteratur, film och tv är när karaktärerna inte är endimensionella på det viset att varje person har en uppsättning fasta egenskaper som hon/han handlar utifrån; att de inte kan beskrivas kort (en godmodig man, en elak godsägare, ett livligt barn), utan tillåts vara relativt “tomma” i sig själva och handlar utifrån de (tillfälliga el långvariga) livssituationer de är i. På vis skildras ett sammanhang och ett samhälle bra, man slipper en reducering till individen, indelningen i goda och onda personer och andra kategoriska rollfördelningar som dumförklarar både upphovsman och läsare. Kunde lika gärna passa på att säga det här, för jag kom att tänka på att det gjordes väldigt bra av Martinsson (i jämförelse med Thorvall?).

Annars, tja, det handlar väl t ex om att livet kunde vara rätt tufft i Sverige förr. Lite av ett favorittema.

S2 H2 I2

Kerstin Thorvall - När man skjuter arbetare

Har något problem med hur den är skriven. Inte säker på varför dock. Kanske att berättarrösten är lite “bred”. Boken är inte berättad i jagform men jag tror att tanken är att den trots allt ska ligga nära Hilma, huvudpersonen. Problemet är kanske att den, samtidigt som den närmast beskriver Hilma inifrån, även gör analyser och använder ord som Hilma inte själv bör varit medveten om. Därtill kommer ibland oväntade detaljer som Thorvall inte lyckas passa in naturligt, (såsom vilka möbler som går dyrt på auktion många decennier efter historian utspelar sig).

Eller så är det kanske ibland bara lite övertydligt i förklarandet, som till exempel när den norrländsk-lutherska mentaliteten ska belysas, den behöver inte förklaras så mycket som Thorvall gör. (jmfr Sara Lidman, som i Jernbane-sviten gör det bättre, gestaltar mer än förklarar.)

Eller så är det att personerna är ganska endimensionella och livlösa.

Med detta sagt: Ändå en hyfsat bra bok. Får man säga “gripande”? Iaf engagerande och välupplagd historia om Hilma som gifter sig med en sinnessjuk adjunkt. Också bra om Sverige strax innan moderniteten kommit igång på allvar.

H1 I1

Mohsin Hamid - Den ovillige fundamentalisten

Ramberättelsen upplagd som en enda lång monolog, där en pakistanier som gjort karriär i USA men kommit hem berättar sin livshistoria för en amerikan på en restaurang i Pakistan. Det avgörande i historian är 11 September-händelserna, och hur det påverkat protagonisten och fått honom att lämna en mycket lovande karriär i Manhattans finansdistrikt. Därtill finns också en historia om en relation till en kvinna i NY som vidgar storyn.

Jag tänkte mycket på det tyska Heimat-begreppet när jag läste den här boken. En persons psykologiska band till sin hembygd, (i vidare mening). Relationen mellan ens jag som grundat i ens rötter och de samtida yttre omständigheterna, särskilt hos den som lever i exil. Just spänningen större kontext - personlig existens är välgjord i boken, inte minst som de personliga relationerna huvudpersonen har i NY gör det hela mer dynamiskt; det finns fler aspekter i hans liv än bara 9/11. Plus för att berättelsen och personerna utvecklas subtilt.

Läste någon som tyckte att boken var fånig för att monologen inte var trovärdig. Helt orimlig åsikt enligt mig. Monologen är knappast tänkt att vara realistisk. Det är en berättelse, en berättelse som får större tyngd av att ha en amerikan (på något vis kopplad till armén) som åhörare och aldrig en enda gång som subjekt.

S1 H2 I2

Ralf Rothmann - Mjölk och kol

Någon gång skrev jag raljerande på en blogg jag inte längre hittar om “pojkromanen”, detta efter att ha läst Bukowskis bok Min oskuld och Pearl Harbor. Berättelsen om pojken i pubertetsåldern är ett uttjatat och starkt klichémättat tema med vissa ingredienser som verkar behöva checkas av i varje bok av det slaget: den första sexuella känslan och/eller upplevelsen, gärna med en äldre kvinna inblandad; ngn form av revolt mot föräldragenerationen; en oregerlig och lite farlig vän som drar med huvudpersonen på dumheter; någonting som bryter av och öppnar upp världen för den tidigare naive pojken; förmodligen ett och annat slagsmål. 

Mjölk och kol är en sådan bok och lite arg blir jag för att det inte krävs mer, mer än (som i det här fallet) att köra cool moppe, att ha fumligt sex i tält, att någon enstaka person i klassen hade Rubber Soul-LP:n, att det var spännande att det flyttade in italienare med nya sedvänjor.

Samtidigt är boken inte helt dålig. Berättarjaget och hans egna pubertala våndor står egentligen mer i periferin än i centrum, den har en vidare blick än vad jag kan minnas att Bukowski t ex hade, och jag gillar att det handlar om ett gruvarbetarcommunity i Ruhr-området under 60-talet. Den är också välupplagd och välskriven, att den består av ganska korta stycken i stället för kapitel fungerar fint.

S1 I1

Witold Gombrowicz - Trans-Atlantic

Som ofta i hans böcker ett tramsigt fantasifoster till berättelse där språket/stilen och enskilda bisarra scener bidrar till att skapa smått surrealistiska skildringar av (bland annat) olika överheters osympatiska beteende. I Trans-Atlantic om exilpolacker i Argentina vid krigsutbrottet 1939. Författaren Witold hamnar på polska beskickningen i Buenos Aires där han - in absurdum - hyllas som nationell hjälte (“Ett Vår Ryktbara Nations Geni!”, s.20-26 bästa partiet) och vecklas sedan in i en historia där Fadern eller Sonen ska mördas. Allt slutar med att alla skrattar ihjäl sig på en fest efter att Polen kapitulerat.

Versaler i början av vissa ord ett lyckat stilgrepp (“Kom så Går vi”, “Går och Går” “Jag inlåter mig bara med Unga Pojkar”). Ganska explicit homosexualitets-tema vilket jag inte minns att jag stött på i homosexuelle Gombrowicz andra böcker.

Inte riktigt lika bra som t ex Kosmos och Ferdydurke av samma författare, och lite seg andra halva, men fortfarande mycket läsglädje.

S2 I2

Om betygssystemet

Jag tillämpar i den här bloggen ett tredelat betygssystem, vilket reflekterar att böcker kan vara bra på olika sätt och att det är gott så. Böckerna får poäng mellan 0 och 3 i stil (S), handling (H) och intelligens (I). Betygssystemet är stulet från Bengtssonz bokkommentarer, och han definierar intelligens - den minst klara betygsdimensionen - som "utom-boklig relevans" eller "förmedlade iakttagelser som inte kan räknas som handling/berättelse". Om vi använder I-betyget exakt likadant är jag inte säker på men det känns rimligt att kunna uppskatta en bok på grund av något som inte direkt är knutet till stil (där även form ingår) och handling.

Jag är inte heller säker på att mina betyg motsvarar Bengtssonz, jag är exempelvis mycket restriktiv med högstabetyg oavsett betygsskala.

Det ska också sägas att en nolla inte är någon sågning, en nolla betyder bara att jag inte finner det värt att berömma boken på just det planet där jag utelämnar betyg. Boken behöver inte vara dålig för det, utan kan vara stark på andra sätt. 1 är bra.

Bengtssonz senaste utläggning kring sitt betygssystem.

Test Testsson

Ja hej. Här ska jag kopiera Erik Bengtssons bok-blogg. Parafraserar hans blogg-namn, använder hans betygsystem. Vem vet, kanske jag copy-pastear hans recensioner också.