Dubravka Ugresic - Smärtans ministerium

Vissa författare har en sådan tyngd i sina texter, både vad gäller bildning och berättarstil, att de kan imponera och fånga ens uppmärksamhet utan särskilt yviga gester. Det gäller till exempel Orhan Pamuk, och det gäller Dubravka Ugresic

I Smärtans ministerium möter vi en post-jugoslavisk litteraturlärarinna i exil i Amsterdam, där hon använder sina serbokroatiska-timmar till att tillsammans med sina post-jugoslaviska studenter bearbeta det Jugoslavien som ryckts bort under deras fötter. Ugresic och hennes karaktärer ("var och en hade sin egen berättelse") vrider och vänder på sina teman: exil, språk, språk i exil, uppbrottet från och omöjligheten att återvända till det vana.
 
Berättelsen är inte för tillrättalagd, saker händer både mellan karaktärerna och (ngt lite) i själva bokens “verklighetsrepresentation” som är ennerverande, men, vilket ska understrykas, ennerverande på ett sätt som lyfter boken. Ugresic knyter an till psykoanalys och S&M, inte mina hemmaplaner, men de är varsamt invävda i boken på ett förtjänstfullt vis.

Avslutningsvis: Det är inte helt utan skam jag erkänner att Tysklands och Jugoslaviens historier är de nationshistorier som intresserar mig mest. Två länder alltså vars 1900-tal är märkta av krig, folkmord och andra förfärligheter. Men det är inte krigen som jag snaskar i mig, det är de medföljande tvära kasten i samhällens hela funktion och organisation som fascinerar. Hos Ugresic: Detta att exil-post-jugoslaverna plötsligt inte har ett namn på sitt eget språk (de kallar det vårska), att de inte har en aning om vad som är deras identitet när de nya republikerna tävlar i att likvidera det som var det socialistiska Jugoslavien. Även, vems är skulden till förskräckligheter som sker i komplexa samhällen och historiska skeenden, och vad ska man göra med skuldfrågan när allt är över ("Vem var skyldig till Selims fars död? Vem var skyldig till Uros död? Vem var skyldig till att Igor och jag nu satt här som fastnaglade och väntade på en upplösning?" s.157) Det är väl också snaskigt att ta del av när man står stadigt i den lugna svenska historien, men men.

S2 H1,5 I2,5

Sofi Oksanen - Utrensning

Oksanens bok rör två teman från Sovjet och det tidiga post-Sovjet. Dels andra världskriget med Stalin-tidens angiveri och spionage, dels trafficking efter järnridåns fall. 

Aliide bor på en estnisk gård, där en dag i början av 1990-talet en ensam härjad ung kvinna dyker upp. Kvinnan är på flykt från sitt liv som utnyttjad prostituerad, och visar sig ha en anknytning till gården där hon dyker upp. Utifrån detta berättar Oksanen (främst) om Aliides liv och Aliides gård, med handling som växelvis utspelar sig på 90-tal och 40-tal. Fokus ligger på det senare, och kretsar kring hur kriget och Sovjet-staten innebar för förvecklingar för ester, tyskar, ryssar, kommunister och anti-kommunister.

Det är en bra, och i stora sjok spännande bok. Oksanen har ett språk jag uppskattar, och en berättarstruktur som är undflyende, där inte allt alltid är tydligt och direkt, vilket är ett rimligt stilistiskt grepp när det t ex handlar om hur Aliide handskas med (och vill förtränga) övergrepp.

Men samtidigt är det något som gör att jag inte är helt övertygad. Det jag har att invända är kanske att det var lite stora svängar ibland. Det var inte bara statsterrorism, krig och elände, det var även obesvarad kärlek som allt för mycket binds upp mot, och ett dramaturgiskt onödigt dubbelmord i slutet. Trafficking-historien tycker jag tyvärr också är svag, ja nästan onödig. Det känns ganska mycket som en bi- eller extra-historia, och det är lite märkligt när en sådan tung sak blir för tunn.

S1,5 H1 I1