“Jag
ringer mina bröder” är en DN-publicerad essä som utvecklades till att
bli en pjäs och på vägen passerade kortromanstadiet. Lyckosamt, måste
jag säga, och jag konstaterar glatt att jag fortfarande tycker om
Khemiri.
Händelsen
som det hela kretsar kring är bombdådet på Drottninggatan i december
2010, och den skuldbeläggelse som drabbar de som “är som” berättarjaget,
och som till slut kanske inte bara kommer utifrån och kanske inte bara
är inbillad?
Men
jag måste säga att jag tycker att det bästa i boken inte är det som är
direkt relaterat till bombdådet, utan det nostalgiska skildrandet av
ungdomen och vuxenblivandet. Det här är en vacker kortare del som
behandlar tonårens inte oproblematiska upprymdhet och upplevelsen av hur
vänner, familjemedlemmar, kusiner och de som “är som oss” med åren
förändras och sviker.
Boken
är skriven på så vis att flera dialoger går in i varandra.
Berättarrösten talar omväxlande om och med övriga karaktärer, “faktisk”
dialog och tänkt dialog blandas.
S2 H1 I1,5
lördag 29 december 2012
onsdag 19 december 2012
Mo Yan - Vitlöksballaderna
Vitlöksballaderna
innehöll en inte alls oansenlig mängd våld, tortyr och hatiskt beteende
mellan grannar och familjemedlemmar. Det var effektivt på sitt sätt,
det var svårt att värja sig och det gjorde intryck.
Men samtidigt gjorde boken inte något särskilt djupt intryck bortom de direkta obehagskänslorna. Den bredare blicken över den politiska kampen mot utnyttjandet av vitlöksodlande småbönder tappas liksom nästan bort bland alla kroppsvätskor som folk tvingas dricka.
Angående Liv Strömquists serie om Murakamis eventuella nobelpris så kan vi kanske säga att Mo Yan inte ligger så värst långt efter (i vart fall inte i kvalitet, möjligen i kvantitet) vad gäller den sortens kvinnoskildringar.
S1 I1
Men samtidigt gjorde boken inte något särskilt djupt intryck bortom de direkta obehagskänslorna. Den bredare blicken över den politiska kampen mot utnyttjandet av vitlöksodlande småbönder tappas liksom nästan bort bland alla kroppsvätskor som folk tvingas dricka.
Angående Liv Strömquists serie om Murakamis eventuella nobelpris så kan vi kanske säga att Mo Yan inte ligger så värst långt efter (i vart fall inte i kvalitet, möjligen i kvantitet) vad gäller den sortens kvinnoskildringar.
S1 I1
Siegfried Lenz - Vilken teater!
Jag
måste säga att jag är tveksam till om jag läst två romaner av samma
författare som är så olika varandra som Vilken teater! och Tyst minut.
Där Tyst minut var en gravallvarlig, stillsam och smäktande historia om
kärlek och död så är Vilken teater! en farsartad, ja närmast tramsig
liten sak (Vilket den svenska titeln understryker än den tyska, mer sakliga, "Landesbühne").
Storyn går ut på att några fångar förväxlas med en
teatergrupp som uppträder på fängelset och på så vis lyckas fly. De förryma fångarna åker runt som teatergrupp ett slag och gör bejublade framträdanden men hamnar till sist på kåken
igen. Det är förväxlingar, mustiga kvinnor och godmodiga skojare till brottslingar.
Det den möjligen har gemensamt med Tyst minut är väl den tyska patriarkala småstadsgemenskapen.
Slutbetyg: den var väl helt okej underhållande.Det den möjligen har gemensamt med Tyst minut är väl den tyska patriarkala småstadsgemenskapen.
S1 H1
Lars Gustafsson - Tennisspelarna
Om
en svensk universitetslärare som är i Texas för att undervisa om
Strindberg. Tennis som medel för att bearbeta existentiella frågor.
Computorer som ska programmeras att tolka litteratur. Wagner mot Verdi.
Politik.
På ett sätt som åtminstone i någon mån påminner om hur Enquist berättar om ungefär samma tid så gör Gustafsson en vacker och behärskad skildring av det sena 60-talet genom en intellektuells ögon och genom att kontrastera Europa och USA.
S1,5 H1,5 I1,5
På ett sätt som åtminstone i någon mån påminner om hur Enquist berättar om ungefär samma tid så gör Gustafsson en vacker och behärskad skildring av det sena 60-talet genom en intellektuells ögon och genom att kontrastera Europa och USA.
S1,5 H1,5 I1,5
tisdag 18 december 2012
Eva-Maria Liffner - Lacrimosa
En
skröna, en livfull berättelse från Stockholms kulturella liv under sent
17- och tidigt 1800-tal. Carl Jonas Love Almqvists karaktär Tintomara
kommer här till liv i form av huvudpersonen Ros, eller Ross, som varken är man eller kvinna, utan ett oskrivet blad som Almqvist, enligt
upplysningens ideal, vill forma. Ros får vi följa från barndom till
ålderdom, och det gradvis tilltagande hatet mot Almqvist, samt kärleken
till aktrisen Emilia Hörnqvist är viktiga hållpunkter i historien.
“Betydelsen av byxor” är också viktig, då Ros könsidentitet är ett av
bokens viktigaste spår.
Den har sina goda sidor, boken. Men i efterhand, måste jag säga att jag skäms lite över, eller i alla fall tycker det är synd, att jag inte tycker om den mer. I teorin är det bra: en rolig setting, flera intressanta problematiker, en medveten och originell språkbehandling. Men kanske blir det lite för mycket, lite för mustigt, för min smak. Det finns aldrig tid för andhämtning, det finns inte något sätt att få distans till texten, och jag tappar ständigt greppet om historiens utveckling. Språket, som jag uppskattar i mycket korta sjok, fungerar inte för att jag ska ta till mig resten av boken.
Men, om någon vill läsa något mustigt (som Bengtssonz påpekar, den har dofter och vätskor) som inte är gubbigt så läs denna!
S1 I1
Den har sina goda sidor, boken. Men i efterhand, måste jag säga att jag skäms lite över, eller i alla fall tycker det är synd, att jag inte tycker om den mer. I teorin är det bra: en rolig setting, flera intressanta problematiker, en medveten och originell språkbehandling. Men kanske blir det lite för mycket, lite för mustigt, för min smak. Det finns aldrig tid för andhämtning, det finns inte något sätt att få distans till texten, och jag tappar ständigt greppet om historiens utveckling. Språket, som jag uppskattar i mycket korta sjok, fungerar inte för att jag ska ta till mig resten av boken.
Men, om någon vill läsa något mustigt (som Bengtssonz påpekar, den har dofter och vätskor) som inte är gubbigt så läs denna!
S1 I1
Aleksandar Hemon - Nowhere Man
Det
finns en trend i den “globala tidsålderns” litteratur som är något
irriterande. Det är att skriva med bristfälligt språk när någon som inte
är från den nordvästra hemisfären uttalar sig. Det är berättartekniskt
effektivt och humoristiskt, och jag har oftast gillat det till en början,
men det lämnar möjligen en något fadd eftersmak, då det känns som att man som genomskinlig västerlänning skrattar nedåt (oaktat att det säkerligen inte är författarens intention). Jag tänker främst på den ukrainska guiden i Foers Allt är upplyst, men kanske även på den arabiska mannen i Khemiris Montecore, och möjligen även på den vita tigern i Aravind
Adigas roman.
Hos Hemon finns den tendensen; de nordamerikanska berättarna är genomskinliga, men huvudkaraktären Jozef Pronek är lustig då han inte behärskar de sociala koderna och det amerikanska språket. Men Hemon tar ändå kontrollen över det här, och gör något bra av det. Dels genom att delar av boken handlar om Proneks ungdom i Sarajevo, som på 80-talet kändes som världens centrum, där han får vara en vanlig om än populär person i sitt eget sammanhang, där han i högsta grad behärskar sociala koder (i den mån någon gör det). Dels genom att boken ändar just i Proneks frustration över att bli rättad, att vara utanför, där han tycks hämnas på att han över huvud taget behöver vara i den berättelse han befinner sig i.
Även detta är alltså post-jugoslavisk exillitteratur, av amerikansk-bosniske Aleksander Hemon, och handlar om Jozef Pronek och hans resa från Sarajevo till USA, via ett besök i Ukraina. Huvudpersonens liv skrivs fram genom ett antal olika berättarröster, som varit i kontakt med honom i olika delar av hans liv. Det är ett grepp jag tycker om, då det öppnar upp en bredare förståelse för karaktären Pronek.
S2 H1 I1,5
Hos Hemon finns den tendensen; de nordamerikanska berättarna är genomskinliga, men huvudkaraktären Jozef Pronek är lustig då han inte behärskar de sociala koderna och det amerikanska språket. Men Hemon tar ändå kontrollen över det här, och gör något bra av det. Dels genom att delar av boken handlar om Proneks ungdom i Sarajevo, som på 80-talet kändes som världens centrum, där han får vara en vanlig om än populär person i sitt eget sammanhang, där han i högsta grad behärskar sociala koder (i den mån någon gör det). Dels genom att boken ändar just i Proneks frustration över att bli rättad, att vara utanför, där han tycks hämnas på att han över huvud taget behöver vara i den berättelse han befinner sig i.
Även detta är alltså post-jugoslavisk exillitteratur, av amerikansk-bosniske Aleksander Hemon, och handlar om Jozef Pronek och hans resa från Sarajevo till USA, via ett besök i Ukraina. Huvudpersonens liv skrivs fram genom ett antal olika berättarröster, som varit i kontakt med honom i olika delar av hans liv. Det är ett grepp jag tycker om, då det öppnar upp en bredare förståelse för karaktären Pronek.
S2 H1 I1,5
Chimamanda Ngozi Adichie - En halv gul sol
En
halv gul sol är ytterligare en roman som har systrar i krig som fokus
för berättelsen. Och Adichies Orangeprisvinnar-bok om Biafrakriget
(1967-1970), där de välbärgade tvillingsystrarna Kainene och Olanna står
i centrum, tycker jag är ett snäpp bättre än Oksanens.
Adichie håller sig med en ganska enkel stil. Enkel då i betydelsen rak, och inte simpel. Språket är ett verktyg för att effektivt framställa historien, och som sådant fungerar det väl. Glädjande nog är inte det jag irriterade mig lite på med hennes novellsamling, många dramatiska klichébilder, något som stör här.
Närmast halva boken är en mycket läsvärd skildring av det postkoloniala Nigeria i fredstid, en stat med enorma mentala och materiella klyftor, även inom den inhemska befolkningen, även inom de olika befolkningsgrupperna. Landet har en intelligentia som diskuterar vad intelligentior världen över diskuterar på 1960-talet: frihetskrig, socialism, politik, musik, litteratur, och är understödd av en tjänarklass som är vidskeplig, obildad och traditionell.
Den andra halvan av boken handlar om hur allt det normala slås sönder av Biafrakriget, i vilket den av Igbo-folket, som huvudpersonerna tillhör, dominerade sydöstra delen av Nigeria bryter sig loss och bildar en egen stat. Biafras utbrott trycks ner och biafranerna bryts även de ner, fysiskt såväl som psykiskt. Odenigbo, matematikprofessorn som varit stark och i centrum av berättelsen i inledningen av boken blir mot slutet närmast till en bifigur, alkoholiserad och utsliten under sitt tröstlösa administrativa jobb för Biafrastatens krigsföring.
Även andra av bokens karaktärer förändras i krigstid. Den opolitiska och lite cyniska systern Kainene finner man vara engagerad i ett flyktingläger. Möjligen behåller hon sin cyniska karaktär, men det är hon som står bäst rustad för att arbeta i den misär som allt mer breder ut sig. Jag tar mig här friheten att dela med mig av ett av de ställen i boken som berörde mig mest, nämligen en kommentar som hon fäller i samband med hennes arbete i en skola som omvandlats till flyktingläger, angående den hopplösa situation kriget utgör:
- Ibland hatar jag dem, sade Kainene.
- Vandalerna?
- Nej dem. Kainene pekade mot klassrummet. Jag hatar dem för att de dör.
Nu var det ett tag sedan jag läste den här boken, och jag vet inte om jag minns tillräckligt för att helt göra den rättvisa - jag har inte heller ens nämnt karaktären Richard, kanske viktigast av alla - men den var verkligen bra, som ett slags modernt nationalepos. Ett tips är väl för övrigt att inte läsa baksidestexten, då den mest “spoilar”, det vill säga rabblar upp de mest dramatiska händelserna, och jag tycker inte man i förväg ska behöva hänga upp sin läsning på att vänta på att de ska inträffa.
S1 H2,5 I2,5
Adichie håller sig med en ganska enkel stil. Enkel då i betydelsen rak, och inte simpel. Språket är ett verktyg för att effektivt framställa historien, och som sådant fungerar det väl. Glädjande nog är inte det jag irriterade mig lite på med hennes novellsamling, många dramatiska klichébilder, något som stör här.
Närmast halva boken är en mycket läsvärd skildring av det postkoloniala Nigeria i fredstid, en stat med enorma mentala och materiella klyftor, även inom den inhemska befolkningen, även inom de olika befolkningsgrupperna. Landet har en intelligentia som diskuterar vad intelligentior världen över diskuterar på 1960-talet: frihetskrig, socialism, politik, musik, litteratur, och är understödd av en tjänarklass som är vidskeplig, obildad och traditionell.
Den andra halvan av boken handlar om hur allt det normala slås sönder av Biafrakriget, i vilket den av Igbo-folket, som huvudpersonerna tillhör, dominerade sydöstra delen av Nigeria bryter sig loss och bildar en egen stat. Biafras utbrott trycks ner och biafranerna bryts även de ner, fysiskt såväl som psykiskt. Odenigbo, matematikprofessorn som varit stark och i centrum av berättelsen i inledningen av boken blir mot slutet närmast till en bifigur, alkoholiserad och utsliten under sitt tröstlösa administrativa jobb för Biafrastatens krigsföring.
Även andra av bokens karaktärer förändras i krigstid. Den opolitiska och lite cyniska systern Kainene finner man vara engagerad i ett flyktingläger. Möjligen behåller hon sin cyniska karaktär, men det är hon som står bäst rustad för att arbeta i den misär som allt mer breder ut sig. Jag tar mig här friheten att dela med mig av ett av de ställen i boken som berörde mig mest, nämligen en kommentar som hon fäller i samband med hennes arbete i en skola som omvandlats till flyktingläger, angående den hopplösa situation kriget utgör:
- Ibland hatar jag dem, sade Kainene.
- Vandalerna?
- Nej dem. Kainene pekade mot klassrummet. Jag hatar dem för att de dör.
Nu var det ett tag sedan jag läste den här boken, och jag vet inte om jag minns tillräckligt för att helt göra den rättvisa - jag har inte heller ens nämnt karaktären Richard, kanske viktigast av alla - men den var verkligen bra, som ett slags modernt nationalepos. Ett tips är väl för övrigt att inte läsa baksidestexten, då den mest “spoilar”, det vill säga rabblar upp de mest dramatiska händelserna, och jag tycker inte man i förväg ska behöva hänga upp sin läsning på att vänta på att de ska inträffa.
S1 H2,5 I2,5
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)