Chimamanda Ngozi Adichie - En halv gul sol

En halv gul sol är ytterligare en roman som har systrar i krig som fokus för berättelsen. Och Adichies Orangeprisvinnar-bok om Biafrakriget (1967-1970), där de välbärgade tvillingsystrarna Kainene och Olanna står i centrum, tycker jag är ett snäpp bättre än Oksanens.

Adichie håller sig med en ganska enkel stil. Enkel då i betydelsen rak, och inte simpel. Språket är ett verktyg för att effektivt framställa historien, och som sådant fungerar det väl. Glädjande nog är inte det jag irriterade mig lite på med hennes novellsamling, många dramatiska klichébilder, något som stör här.

Närmast halva boken är en mycket läsvärd skildring av det postkoloniala Nigeria i fredstid, en stat med enorma mentala och materiella klyftor, även inom den inhemska befolkningen, även inom de olika befolkningsgrupperna. Landet har en intelligentia som diskuterar vad intelligentior världen över diskuterar på 1960-talet: frihetskrig, socialism, politik, musik, litteratur, och är understödd av en tjänarklass som är vidskeplig, obildad och traditionell.

Den andra halvan av boken handlar om hur allt det normala slås sönder av Biafrakriget, i vilket den av Igbo-folket, som huvudpersonerna tillhör, dominerade sydöstra delen av Nigeria bryter sig loss och bildar en egen stat. Biafras utbrott trycks ner och biafranerna bryts även de ner, fysiskt såväl som psykiskt. Odenigbo, matematikprofessorn som varit stark och i centrum av berättelsen i inledningen av boken blir mot slutet närmast till en bifigur, alkoholiserad och utsliten under sitt tröstlösa administrativa jobb för Biafrastatens krigsföring.

Även andra av bokens karaktärer förändras i krigstid. Den opolitiska och lite cyniska systern Kainene finner man vara engagerad i ett flyktingläger. Möjligen behåller hon sin cyniska karaktär, men det är hon som står bäst rustad för att arbeta i den misär som allt mer breder ut sig. Jag tar mig här friheten att dela med mig av ett av de ställen i boken som berörde mig mest, nämligen en kommentar som hon fäller i samband med hennes arbete i en skola som omvandlats till flyktingläger, angående den hopplösa situation kriget utgör:

 - Ibland hatar jag dem, sade Kainene.
- Vandalerna?
- Nej dem. Kainene pekade mot klassrummet. Jag hatar dem för att de dör.

Nu var det ett tag sedan jag läste den här boken, och jag vet inte om jag minns tillräckligt för att helt göra den rättvisa - jag har inte heller ens nämnt karaktären Richard, kanske viktigast av alla - men den var verkligen bra, som ett slags modernt nationalepos. Ett tips är väl för övrigt att inte läsa baksidestexten, då den mest “spoilar”, det vill säga rabblar upp de mest dramatiska händelserna, och jag tycker inte man i förväg ska behöva hänga upp sin läsning på att vänta på att de ska inträffa.

S1 H2,5 I2,5