Julio Cortázar - Kronoper och famer

Bra. Bisarr. Som kortare och mer humoristiska varianter av Borges Fiktioner.
Jag tycker mycket om de små berättelserna som utgör Kronoper & famer, men det blir lite mycket att läsa dem alla på en gång, jag läser kanske för snabbt för att ge boken rättvisa.

S1,5 I1,5

Molly Johnson - Pansarkryssaren

“Ibland får jag för mig att jag gör mig till när jag skriver sån där konstprosa.” säger en äldre Molly Johnson, vars författarskap sällan fick något vidare utrymme i hennes liv. Mellan Pansarkryssaren, hennes debut som hon skrev som 24-åring, och nästa roman förlöpte det 30 år. Nog kan jag förstå känslan av att “göra sig till” vid intellektuellt arbete, men man önskar ju att Molly Johnson - och andra arbetarkvinnor för den delen - gjorde sig till lite mer, och att andra grupper som är mer överrepresenterade inom författarskrået gjorde sig till lite mindre. För Johnsons debutroman är riktigt engagerande och välskriven.

Boken utspelar sig dels i bruksorten Grusviken (dit en rysk pansarkryssare förirrar sig i bokens omtalade inledning), dels i Bahamas, och dessa platser knyts i romanen samman av disponenten och direktören. Den andra delens berättelse om när kungen och direktören ställs mot väggen i ortens fabrik är riktigt genial. Första delen tycker jag tyvärr lite mindre om.

Johnsons plats i den svenska litteraturen är väl som icke-realistisk arbetarlitteratur. Jag tänker på Gombrowicz när jag läser; det säger kanske mer om mina snäva referensramar än om Johnsons prosa, men jag anser att de delar en absurdism riktad mot överheten.

S2 I2

Kristian Lundberg - Och allt ska vara kärlek

En uppföljare på succén Yarden, men inte en fortsättning. I alla fall inte i betydelsen att den här bokens historia utspelar sig efter föregångarens. I stället är det i stort samma historia, samma tid, som berättas igen, men på nytt, annorlunda.

Mycket är närmast identiskt med delar av Yarden. Inte minst beskrivningen av Yarden, “en gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar i Malmö hamn”, och av bemanningshelvetet som arbetarna där lever i. Lundberg upprepar sig, både mellan och inom de båda syskonböckerna. Det är en styrka, jag både återupplever den väldigt fina Yarden, samtidigt som jag läser en ny bok. Upprepande, tänker jag, kalejdoskopisk, säger Lundberg själv.

Skillnaden är att barn- och ungdomsberättelsen tar mindre plats här, liksom den egentliga   berättelsen om Yarden. I stället trevar Lundberg efter en berättelse om kärleken, i form av en ungdomskärlek som hans alkoholism förstörde, och som han får nåden att återvända till. Han når dock aldrig riktigt fram, vilket säkerligen är själva poängen; det viktiga är inte hur relationen var i detalj, varken då eller nu, det viktiga och det han vill förmedla är att den finns där, och vikten av den.

Jag förstår det, men jag tyckte bättre om Yardens kanske lite rakare berättelse. Jag är entusiastisk i början av Och allt ska vara kärlek, men tappar entusiasmen något längs med vägen mot beskrivningen om hur kärleken måste beskrivas. Ändå: givetvis väldigt bra, och kanske är detta ett underbetyg.

S2 H1,5 I2

Nathalia Ginzburg - Käre Michele

Borgarklassens “alienation” är förmodligen ett av 1900-talets mest uttjatade kulturella teman. Inte desto mindre är det givetvis möjligt att utföra väl genomförda variationer på det. Käre Michele skildrar en i många stycken förfärligt otrevlig högborgerlig italiensk familj, där sonen Michele har vänt sig ifrån familjen och begett sig utomlands, till sina föräldrars stora sorg. I centrum för historien är också den fattiga och obildade Mara, vars nyfödda son Michele kanske eller kanske inte är far till, ett oklart faktum som dock får den del av familjen som är kvar i Italien att (något motvilligt) engagera sig i Maras öde.

Baksidestexten menar att boken skildrar generationsklyftor, och det gör den väl. Men tiden gör att den skildring av generationsklyftor inom familjen som skulle kunna vara ett generellt tema i stället är specifikt; det är 68-rörelsens radikalism som främst skiljer Michele från den övriga familjen.

Det är nog inte minst upplägget på boken som gör att jag gillar den. Historien berättas främst med hjälp av brev skickade till, från och inom familjen. Breven gör att sammanhangen ges undan för undan och från flera olika perspektiv. Ginzburg gör dock klokt i att inte uteslutande låta boken bestå av brev, den kompletteras med några mer berättande partier. Mycket välgjort är det i vart fall.

Mammans brev är de bästa: välformulerade, fulla med civilisationströtthet och ständiga förolämpningar av den typ som avsändaren själv aldrig skulle erkänna som sådana. Ett par citat från hennes brev:

“Hur i alla tider kan så många barn komma till världen när folk är trötta och inte står ut med dem längre? Man har sett för många av dem.” s.11

“Vi ska ha en sartu på ris, vol-au-vent med béchamelsås och höns. Jag har låtit Matilde förstå att allt detta är fadda rätter och att alla dessa rätter tillsammans blir för mäktigt. En måltid av det slaget kan döda en tjur.” s.120

Ett citat av Micheles syster, som kan tyckas övertydligt, men jag anser Ginzburg vara tillräckligt sparsam med den här typen av tydlighet från karaktärerna själva för att man ska uppskatta det när det dyker upp:

“Han ville vara som jag. Men sedan gick det inte längre. Han föraktade mig. Han tyckte att jag var borgerlig. Men jag visste inte hur man annars skulle vara.” s.178

Jag är mycket nöjd med denna läsning, som jag fick mig rekommenderad av en bildningsborgerlig fd kollega på mitt fd sommarjobb.
 

S2,5 H1 I2

PS. Två småsaker jag skulle vilja fråga översätterskan: a) Varför används maskulin adjektivböjning i titeln (“Käre Michele”) men inte inne i boken (där det står “Kära Michele”). b) Ibland avslutas breven med “En omfamning”, ibland med “En kram”. Finns det fler italienska ord för detta än abraccio? Och om det inte gör det - varför används det något främmande (men vackra) “En omfamning” ibland i den svenska översättningen? DS.