Borgarklassens
“alienation” är förmodligen ett av 1900-talets mest uttjatade
kulturella teman. Inte desto mindre är det givetvis möjligt att utföra
väl genomförda variationer på det. Käre Michele skildrar en i många
stycken förfärligt otrevlig högborgerlig italiensk familj, där sonen
Michele har vänt sig ifrån familjen och begett sig utomlands, till sina
föräldrars stora sorg. I centrum för historien är också den fattiga och
obildade Mara, vars nyfödda son Michele kanske eller kanske inte är far
till, ett oklart faktum som dock får den del av familjen som är kvar i
Italien att (något motvilligt) engagera sig i Maras öde.
Baksidestexten menar att boken skildrar generationsklyftor, och det gör den väl. Men tiden gör att den skildring av generationsklyftor inom familjen som skulle kunna vara ett generellt tema i stället är specifikt; det är 68-rörelsens radikalism som främst skiljer Michele från den övriga familjen.
Det är nog inte minst upplägget på boken som gör att jag gillar den. Historien berättas främst med hjälp av brev skickade till, från och inom familjen. Breven gör att sammanhangen ges undan för undan och från flera olika perspektiv. Ginzburg gör dock klokt i att inte uteslutande låta boken bestå av brev, den kompletteras med några mer berättande partier. Mycket välgjort är det i vart fall.
Mammans brev är de bästa: välformulerade, fulla med civilisationströtthet och ständiga förolämpningar av den typ som avsändaren själv aldrig skulle erkänna som sådana. Ett par citat från hennes brev:
“Hur i alla tider kan så många barn komma till världen när folk är trötta och inte står ut med dem längre? Man har sett för många av dem.” s.11
“Vi ska ha en sartu på ris, vol-au-vent med béchamelsås och höns. Jag har låtit Matilde förstå att allt detta är fadda rätter och att alla dessa rätter tillsammans blir för mäktigt. En måltid av det slaget kan döda en tjur.” s.120
Ett citat av Micheles syster, som kan tyckas övertydligt, men jag anser Ginzburg vara tillräckligt sparsam med den här typen av tydlighet från karaktärerna själva för att man ska uppskatta det när det dyker upp:
“Han ville vara som jag. Men sedan gick det inte längre. Han föraktade mig. Han tyckte att jag var borgerlig. Men jag visste inte hur man annars skulle vara.” s.178
Baksidestexten menar att boken skildrar generationsklyftor, och det gör den väl. Men tiden gör att den skildring av generationsklyftor inom familjen som skulle kunna vara ett generellt tema i stället är specifikt; det är 68-rörelsens radikalism som främst skiljer Michele från den övriga familjen.
Det är nog inte minst upplägget på boken som gör att jag gillar den. Historien berättas främst med hjälp av brev skickade till, från och inom familjen. Breven gör att sammanhangen ges undan för undan och från flera olika perspektiv. Ginzburg gör dock klokt i att inte uteslutande låta boken bestå av brev, den kompletteras med några mer berättande partier. Mycket välgjort är det i vart fall.
Mammans brev är de bästa: välformulerade, fulla med civilisationströtthet och ständiga förolämpningar av den typ som avsändaren själv aldrig skulle erkänna som sådana. Ett par citat från hennes brev:
“Hur i alla tider kan så många barn komma till världen när folk är trötta och inte står ut med dem längre? Man har sett för många av dem.” s.11
“Vi ska ha en sartu på ris, vol-au-vent med béchamelsås och höns. Jag har låtit Matilde förstå att allt detta är fadda rätter och att alla dessa rätter tillsammans blir för mäktigt. En måltid av det slaget kan döda en tjur.” s.120
Ett citat av Micheles syster, som kan tyckas övertydligt, men jag anser Ginzburg vara tillräckligt sparsam med den här typen av tydlighet från karaktärerna själva för att man ska uppskatta det när det dyker upp:
“Han ville vara som jag. Men sedan gick det inte längre. Han föraktade mig. Han tyckte att jag var borgerlig. Men jag visste inte hur man annars skulle vara.” s.178
Jag är mycket nöjd med denna läsning, som jag fick mig rekommenderad av en bildningsborgerlig fd kollega på mitt fd sommarjobb.
S2,5 H1 I2
PS. Två småsaker jag skulle vilja fråga översätterskan: a) Varför används maskulin adjektivböjning i titeln (“Käre Michele”) men inte inne i boken (där det står “Kära Michele”). b) Ibland avslutas breven med “En omfamning”, ibland med “En kram”. Finns det fler italienska ord för detta än abraccio? Och om det inte gör det - varför används det något främmande (men vackra) “En omfamning” ibland i den svenska översättningen? DS.
PS. Två småsaker jag skulle vilja fråga översätterskan: a) Varför används maskulin adjektivböjning i titeln (“Käre Michele”) men inte inne i boken (där det står “Kära Michele”). b) Ibland avslutas breven med “En omfamning”, ibland med “En kram”. Finns det fler italienska ord för detta än abraccio? Och om det inte gör det - varför används det något främmande (men vackra) “En omfamning” ibland i den svenska översättningen? DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar