Aravind Adiga - The White Tiger

Boken handlar om Balram, eller ”den vita tigern” som han kallar sig, en fattig lantis från norra Indien som via tjänst som chaufför/tjänare i Delhi och ett mord blir framgångsrik ”entreprenör” i Bangalore.

I början var det en bok som jag inte var så sugen på att läsa när den låg på nattduksbordet, men som jag ändå läste ganska långa bitar av när det väl blev av. Enkel men lite ointressant, alltså lite ytlig? Ja, kanske så.

Men det ändrade sig. Särskilt delen när Balram är ensam förare åt sin master Ashok i Delhi är väldigt bra. Här är den plågsamma skildringen av internaliseringen av de enorma och bisarra klassklyftorna vilka är bokens bärande tema väldigt välgjord. Jag tycker att boken är som bäst när det här förhållandet mellan herre och tjänare kommer i centrum.

Boken är upplagd som en serie brev som huvudpersonen skriver till Kinas premiärminister Wen Jiabao. Även om den inte är en brevväxling och även om resultatet i det här fallet är språkligt korrekt, så påminner den därmed lite om Safran Foers ”Allt är upplyst” och Khemiris ”En unik tiger”. Samma typ av lite naiva och obildade, men oslipat intelligenta berättarröst/brevskrivare, samma typ av lätt humoristiska effekt på grund av detta. Både den egentliga författaren och läsaren vet mer än protagonisten. Inte världens roligaste stil kanske, men helt ok, det funkar bra.

Sammantaget: på ett ganska lättsamt och underhållande sätt väcks många svåra frågor. Framför allt så ställer boken frågor om mänsklig moral i förhållande till de strukturer man befinner sig i. En bifråga är den om demokratins funktion och om demokratins värde.

Vinnare av Bookerpriset 2008, känns ganska värdig.

S1 H2 I2,5

Bloggen hittills: de 20 första

Sedan jag började skriva om böcker jag läser här har jag läst 20 böcker. Statistik följer:

11 av författarna har varit kvinnor, 9 män. Rimligt jämn fördelning. Lutningen är åt rätt håll med tanke på hur skev den är åt andra hållet om man ser på böcker jag någonsin läst.

10 av författarna är från Sverige. 2 är från Tyskland. Sedan har följande länder stolt bidragit med en författare vardera: Algeriet, Norge, Pakistan, Polen, Sudan, Turkiet, USA, Österrike. Den här statistiken anser jag också vara ganska rimlig och ämnar försöka fortsätta på liknande vägar.

Orhan Pamuk - Oskuldens museum

Det finns olika sätt att berätta om det förflutna. Romanen är ett, museet är ett annat. Pamuk leker här med tanken på att han gör båda, att ett museum upprättats över den livshistoria som skildras i romanen. Berättarrösten talar till både romanläsarna och museibesökarna, och här och var beskrivs hur objekt som är viktiga i romanen också finns i museet.

Det här kunde blivit tröttsamt, men Pamuk vet att hålla balansen, museigreppet återkommer endast här och var. På samma sätt är han sparsam med andra postmoderna inslag. Då tänker jag på saker som att boken emellanåt kommenterar sig själv, att man plötsligt får veta att Orhan Pamuk är gäst på bok-jagets förlovningsfest, att jag tänker tanken att historien egentligen är en pastisch.

Stilgrepp som de nämnda kan vara störande, i alla fall om det känns som att det är författarens enda mål. Men så anser jag inte att det är, Pamuk är inte effektsökare på något ytligt vis, han kan skriva väldigt bra och han kan berätta en historia, och slösar inte på greppen ifråga.

Bokens huvudperson är Kemal, en rik ung man med erfarenhet av utlandsstudier i Istanbuls jetset i mitten av 1970-talet. Kemal ska gifta sig med Sibel, men blir passionerat/patetiskt förälskad i sin yngre släkting Füsun.

Handlar boken om passionerad kärlek? Handlar den om romaner som handlar om passionerad kärlek? Handlar den om välbeställda mäns tveksamma beteende? Om sexual- och relationskonventioner? Om att vara rik i ett fattigt land; att vara turk och hela tiden snegla på ”Europa”? Om Istanbul i förändring?

”Allt detta och lite till” får jag nog säga. Och Pamuk behärskar det han håller på med så oerhört bra. Därför kan jag acceptera det lite sega temat: rik äldre man blir förälskad i fattigare yngre kvinna. Därför och för att jag, som jag antytt, uppfattar att han har distans till tematiken.

Den här boken fick mig att tänka över min S-kategori (”stil”). Det jag verkligen gillar med Pamuk är hans ”stil” inte bara i betydelsen ”språk”, utan även ”form”, hur han bygger upp och låter romanen utvecklas.

S2,5 H1 I2

Pearl W Buck - Den goda jorden

Boken handlar om Wang Lung, en fattig kinesisk bonde under tidigt 1900-tal som med tiden når ansenlig framgång. Boken skildrar ett extremt hierarkiskt (inte minst extremt patriarkalt) och hårt samhälle. Det som är intressant är att inte bara pga patriarkatet utan även pga klassresan framställs Wang Lung som både förtryckt och förtryckare.

Även om ideologierna som stöttar hierarkierna: Om religionen som man (vid vissa tillfällen) tror kan påverka; om tron på att det är ens eget arbete (vid den goda jorden) som skapar lycka och framgång, när det dock tydligt är beroendet av andra och rena tillfälligheter som möjliggör dessa.

Buck, amerikanska som bodde länge i Kina, tilldelades nobelpriset 1938, inte minst pga den här boken.

H1 I1,5