Anne Michaels - Fugitive Pieces

Fugitive Pieces består av två delar. En del handlar om den judiske pojken Jakob Beer, som flyr (från Polen?) under Andra världskriget och hamnar i Grekland och sedermera Kanada, blir översättare och poet. Den andra delen handlar om Ben, som är son till judiska Holocaust-överlevare och stor beundrare av Jakob Beers poesi.

Fugitive Pieces har sina poänger. Men den lider kanske framför allt av två saker.

Sak ett: Anne Michaels tycks besatt av bildning. Sida upp och sida ner fylls av opåkallade referenser till historia, geografi, geologi, poesi, filosofi, biologi osv. När man lagar mat får man recepten från Plinius den äldre, det är naturligt för samtliga personer i boken att exempelvis relatera små vardagshändelser till japansk svärdsmideskonst, när huvudpersonens liv vänder och han blir lycklig beskrivs det som “like the discovery of agriculture”, en framträdande egenskap hos en kvinna i boken är att hon sörjer branden i bliblioteket i Alexandria som om det vore igår och vi får också veta vilka naturvetenskapliga tidskrifter denna person läser.

Nu har ju jag inget emot bildning och lärdom, precis tvärtom. Men det är som sagt i den här romanen opåkallat och bara uttröttande, det tar fokus från den potentiellt intressanta historien. Det är som att Anne Michaels använder hela boken som en förevändning för att få droppa sina kunskaper.

Till den andra “saken”: den knyter an till det ovan, för det som är “like the discovery of agriculture” är när Beer träffar den andra kvinnan i sitt liv, den 25 år yngre Michaela. Både Jakob och Ben träffar unga kvinnor, något som beskrivs i översvallande termer, i Bens fall handlar det om att han möter och har en kärleksaffär med en 22-åring som kombinerar “perfect nakedness” med galna nycker, efter att han stuckit från sin fru i Kanada. Det här är mest... ofräscht, och därtill konstigt skildrat.

Boken glimtar till ibland, i någon lyckad scen eller bild (när Michaels kan låta bli att droppa Paracelsus, eller freden i Bretigny 1360, eller Liszt), och egentligen tycker jag nog att poeten Michaels rent språkligt skriver rätt bra i sin romandebut, men det ovan och en rätt liten grad av trovärdighet i själva storyn förtar det som skulle kunna bli hyfsat.

S1

Dag Solstad - Professor Andersens natt

Man kan tyvärr inte utläsa det av titeln, men det här var den första romanen jag läste på norska. Över detta är jag stolt. Och det gick oväntat enkelt, i princip helt smärtfritt.

Men Professor Andersens natt var också en väldigt bra bok. Storyn går väl i princip ut på att Pål Andersen, professor i litteratur “ved landets eldste universitet”, bevittnar ett mord, vilket han hanterar på ett något speciellt sätt. Den berättelsen är på sina ställen spännande, och ger upphov till en hel del utläggningar kring samhälle, moral och till och med Gud. Men bokens behållning ligger inte främst där. Bokens styrka är i stället Andersens självreflektioner över sig och sin generation.

Boken utspelar sig på 90-talet, och professorns generation är 68-generationen (vad det blev av den är tydligen ett favorittema för Solstad). Professor Andersens umgänge är så inpyrda i sin maktkritik att de inte ser att de själva har maktpositioner, i sin materialitetskritik att inget av det dyra runt omkring dem riktigt anses vara en del av dem själva och deras liv. Det handlar också om vad som blev kvar av den radikala politiska moderniteten - fortsatte man vara radikalt politisk eller var det en form av radikal modernitetssträvan som var det viktiga, oavsett dess politiska och normativa innehåll?

Andersens dubbla förhållande till historia och nutid är väldigt bra skildrat. Ett exempel: Han har lagt en hel karriär på Ibsen, samtidigt som han inte vet vad hans egna farföräldrar hette. Han  tvivlar på att Ibsen egentligen är värd någonting, sådär hundra år efteråt, och misstänker att det mesta av Ibsen snart faller i glömska.

Det finns mer, bland annat om viljan att vara originell och avantgarde, men jag behöver inte gå igenom allt.

Berättarstilen är stillsam utan att vara torftig och passar väl till bokens reflexiva innehåll. Jag rekommenderar denna bok å det varmaste.

S2 H2 I3

Doris Lessing - Gräset sjunger

Nobelpristagerskans debutroman från 1950. Mary gifter sig med Dick Turner, och flyttar ut till hans misslyckade gård på Sydrhodesias landsbygd. Hon blir deprimerad, och så småningom i princip galen, och misslyckas med det som är kolonisatörsamhällets första och största dygd: det totala dominerandet av “infödingarna”.

Nyckelcitat: 

“När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktiga regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.” 194

Historien slutar givetvis i katastrof. Jag känner lite att det finns ett släktskap med den enda andra Lessing-romanen jag läst: The Fifth Child. Båda handlar om ett förfall, som bokens huvudpersoner är smärtsamt medvetna om utan att lyckas göra något åt.

Den hemskheten, tillsammans med den hemska skildringen av kolonialismens hemskhet, gör boken mycket bra.

S1 H1,5 I2

Silke Scheuermann - Timmen mellan hund och varg

Journalistinna flyttar från Rom hem till Frankfurt, och blir genast uppsökt av sin äldre syster, en konstnärinna som lever ett liv som kollapsar runt henne och därmed skapar destruktiva relationer till människorna kring sig.

Stilen är saklig och nykter. Bokens tema kan sägas vara att relationer - även de som borde vara eller kanske till och med delvis är kärleksfulla - förstör och gör ont. Det, kanske tillsammans med att mycket utspelar sig under nätter eller tidiga morgnar, gör att boken är något “unheimlich” (kuslig, obehaglig, hemsk). Samtidigt uppfattar jag slutet som försiktigt hoppfullt.

Jag har i alla fall nytt hopp om den unga tyska författarvågen igen efter att blivit besviken av både Zeh, Kehlmann, och i viss mån Erpenbeck.

S1,5 H1,5 I2

Felicitas Hoppe - Pigafetta

Antonio Pigafetta var kartläsare på Magellans jordenruntfärd på 1500-talet, och därmed en av de första personerna som åkte runt jordklotet i en resa (vilket Magellan själv inte gjorde eftersom han fick ett spjut i bröstet vid Filippinerna). Även Hoppe seglade runt jorden, dock på ett containerfartyg, på 1990-talet, och den resan, tillsammans med hennes litterära livsresa, är grunden till den mycket speciella romanen Pigafetta.

Berättelsen hänger endast hjälpligt ihop, då skildringen av resan är absurd, och Hoppe blandar in historiska händelser och ren fantasi, samt även (enligt baksidestexten, jag fattade det inte) byter berättarperspektiv. Enligt efterordet, skrivet av min gamla tysklärare Martin Hellström, handlar boken både om drömmen om resan, den verkliga resan och berättelsen om resan, “där det sista är ett försök att omvandla verkligheten (det vill säga den verkliga resan) till drömmen om resan, med andra ord till en text som har nästan ingenting att göra med den verkliga resan men som ändå aldrig hade kommit till utan denna resa.”

I vart fall är det en extremt roande historia. Lekfullhet och knas i en fin symbios med intelligens och bildning, samt ett väldigt levande och humoristiskt språk. Detta betyder dock inte att det inte finns underliggande stråk av allvar.

Några citat:

“Det händer att även lättare lotsar drunknar, men de här var utmärkta klättrare, rödhåriga och fräkniga, av irländsk härkomst, hävdade geografen som genast hatade dem, drottningens fiender.” s.22 

“Den natten slog en av kockarna ihjäl en matros, som slog ihjäl en annan som hade jagat en råtta och generalkaptenen kastade alla tre i havet, råttan sist, och jag såg hatet i de andra kockarnas ögon.” s.?

“...i Botaniska trädgården, där det finns tre sorters trädgårdsmästare: Gräsmattans ansare, växtlighetens väktare, och odlare av nya och sällsamma växter som kommer att få namn efter hustrur till ministrar, kejsare och skådespelare, för att på så vis stärka det förenande bandet mellan nationerna och främja människosläktets skönhet och kultur i alla världsdelar.” s.125

 

S 2,5 I2

Siegfried Lenz - Tyst minut

Gymnasieelev har en sommarflirt med sin lärarinna, som sedan omkommer i en olycka.

Smaka på det. Det låter inget vidare. Men det var det. Det var en väldigt bra kortroman. 

Det man misstänker med temat - att författaren skulle måla upp det hela som en bombastisk skildring av “förbjuden kärlek” som “slutar i död”, eller låta det vara en senpubertal sexdröm i stil med “erfaren kvinna inviger i erotikens mysterium” - görs inte, och det är skönt.

Visst är det en viktig och komplicerande faktor att kärleksförhållandet är mellan lärarinna och elev, men det blåses inte upp. Visst är det förfärligt hur hon dör, men skildrandet av det är också klichébefriat och inte uppförstorat. I stort är det en relativt stillsam skildring, Lenz är tillräckligt erfaren för att förstå att en dramatisk historia inte kräver ett dramatiskt språk.

Bara små saker bryter upp det annars väldigt raka berättandet. Dels hur Christian här och där, oftast bara i en mening, ändrar från att tala om Stella från tredje till andra person singularis. Som om det ligger en sentimental och självutlämnande berättelse dold bakom den mer sakliga. (“Innan jag räckte muggen till Stella drack jag själv några klunkar. Du log och tog emot muggen, så vacker du var”). Dels hur berättelsen växlar i tid, och att jag inser först efteråt att jag inte förstått vad som hänt när, och undrar om berättelsen verkligen hänger ihop kronologiskt.

Sedan gillar jag också väldigt mycket att handlingen är förlagd till ett litet hamnsamhälle, där Christians pappa kör stenbumlingar på en pråm och där sjömannakulturen genomsyrar samhället.

S2 H1,5 I1,5

Elfriede Jelinek - Pianolärarinnan

Berättelsen om pianolärarinnan Erika Kohut, hennes destruktiva förhållande till samhället och människor i sin närhet, framför allt då till sin mor, som kontrollerar henne psykologiskt, och till pianoeleven Walter Klemmer. En tidvis fruktansvärd och obehaglig bok, men samtidigt farsartad och absurd. Vissa partier (som t ex den som involverar rakblad och könsorgan) är smärtsamma och närmast oläsbara. Samtidigt finns det något njutbart i själva språket, och detta är en kombination som gör boken intressant. Inte minst gillar jag metaforbruket, där liknelser ofta bara flikas in, som i förbifarten, men på ett väldigt infallsrikt sätt:

“Klemmer har drivit in Erika i ett hörn, hon har bara ett smyghål kvar, som leder raka vägen till getingbot på första våningen; den dithörande dörren kan man redan tydligt känna igen. Den gamla getingen bullrar därbakom med kastruller och pannor, man hör och ser det som en skuggbild genom det upplysta köksfönstret som vetter ut mot farstun.”

Läste knappt halva på tyska och drygt halva på svenska, båda versionerna bra. Ett visst ordlekande förlorades säkert i översättningen, men å andra sidan lade översättarinnan till annat, som det om att ta gift och vara gift.

S2 H1 I1,5

P.O. Enquist - Magnetisörens femte vinter

Den här tidiga boken av Enquist (1964) behandlar på sätt och vis det tema som senare böcker jag läst av honom också gör, nämligen vetandet i historien.

Huvuddelen av handlingen handlar om när magnetisören och charlatanen Friedrich Meisner befinner sig i den lilla tyska staden Seefond i slutet av 1700-talet. Meisner, som jagats ut ur flera städer tidigare, botar en läkares dotter, som varit blind men på ett besynnerligt vis får synen tillbaka efter Meisners behandling. Trots detta blir Meisner till slut hatad och fängslad i Seefond, då hans behandling i senare fall avslöjas som bedrägeri.

I ett sent kapitel ställs Meisners verksamhet dels mot kyrkan och dels mot den samtida läkarvetenskapen. Mot kyrkan talar Meisner själv. Om hans “fluidum” är båg, vad är då “helig ande”? Om han bedrar folk för pengar, vad är då kyrkans förräntningar och klostrens ekonomiska bidrag?

Mot läkarvetenskapen talar den moderna läsarens mer sentida kunskap. För läkaren Selinger räknar i boken upp sina beprövade och vetenskapligt sanktionerade metoder, såsom hank i nacken, kvicksilver, spanskt snus i näsan och salta bad, och allt detta kan i retrospekt i lika stor mån som Meisners metoder betraktas som närmast komiskt icke-vetenskapligt.

Jag tror inte att Enquist med det totalt vill relativisera vetenskapen, men han tycks ändå vilja fundera kring om det inte är så att vår vilja till kunskap och kontroll ständigt leder oss mot bedrägeri, oavsett om det sedan landar i magnetisörer, religion, eller ofullständig vetenskap. Kanske kan man säga att historien om den uppenbara bedragaren Meisner blir en bild av den mänskliga dragningen till bedrägeriet.

Men vad vet jag? I alla fall: jag blev inte jätteimponerad av den här boken, även om jag gillar Enquists sätt att skriva på redan i 60-talstappningen, som jag inte var bekant med innan. Skildringen av det historiska vetandet tyckte jag dock gjordes bättre i både Boken om Blanche och Marie och Livläkarens besök.

S1 H1 I1,5

Moa Martinsson - Kungens rosor

Jag tror att det här var den boken i Martinssons självbiografiska trilogi som jag var minst begeistrad över. Om det har att göra med att Martinsson skrev svagare här, att mina förväntningar ställts för högt under vägen eller att hennes berättande i den här trilogin bättre passade barnets blick på sitt sociala sammanhang vet jag inte.

Men ja, här har Mia i alla fall växt upp tillräckligt mycket (hon är 15-16) för att arbeta, dels åt en prästfamilj, dels på restaurang under den stora Konst- och industriutställningen i Norrköping. Mia är “coming of age”, inte minst i sin politiska medvetenhet, men når inte riktigt fram i den här romanen. Hon vacklar mellan å den ena sidan en självklar solidaritet med de svagare och ett självklart engagemang för svältande, och å den andra sidan ett tungt ideologiskt arv: en aktningsfull respekt för överheten (Kungen) och en skam när fula och smutsiga arbetare ska tala i fina sammanhang.

Jag rekommenderar givetvis boken å det bestämdaste, men jag tycker nog alltså att de två första var snäppet vassare.

De två tidigare i trilogin här och här.

S2 H2 I2

Kerstin Ekman - Händelser vid vatten

Väldigt välvävd historia om ett mord och om det norrländska samhälle där det begicks, då och 20 år därefter. Ett ständigt utvecklande av läsarens kunskaper och avslöjande av detaljer, som inte heller nödvändigtvis har att göra med mordfallet - samma dramaturgi används angående de sociala relationerna.

Det var för övrigt som jag misstänkte när jag läste De tre små mästarna. Jag ville läsa mer av Ekman. Och de båda romanerna har mycket gemensamt. När man läste dem inte alltför långt efter varandra så kändes De tre små mästarna som ett första försök, som ett litet utkast till det som 30 år senare skulle bli en höjdarbok.

S2 H2,5 I1

Kristian Lundberg - Yarden

Kristian Lundberg - och då den riktiga, inte någon autofiktiv “Kristian Lundberg” - står utan pengar, samt utan erfarenheter utanför litteraturvärlden där han för tillfället inte har några möjligheter, och tar bemanningsföretagsjobb i hamnen i Malmö. Romanen handlar om den tuffa tillvaron ett sådant arbetsliv är, och om den tuffa tillvaron som Kristian växte upp i, med en mamma med tilltagande vansinne och en pappa som “kommit upp sig” men samtidigt skjutit ifrån sig sin tidigare familj och inte ens låtsas känna igen sin egen son när det inte passar honom.

En formidabel bok, dels extremt relevant om välfärdssamhällets nedmontering och dels väldigt öppet och gripande om Lundbergs personliga historia.

S1,5 H2 I2,5

Clarice Lispector - Stjärnans ögonblick

“Macabéa lever ett innehållslöst liv i Rio de Janeiro”. Så börjar bokens baksidestext och det är i någon mening också en beskrivning av bokens hela innehåll. Förutom att Macabéas liv är innehållslöst är hon tafatt och ful - till och med den pojkvän som hon under ett kort tag har repelleras av henne. Lispectors Macabéa påminner mig i sin menlöshet något om Gombrowicz “trasdocka” eller “hackkyckling” Yvonne, även om det inte är riktigt så extremt i Stjärnans ögonblick som hos Gombrowicz. Vad man frågar sig är vad poängen med att skildra dessa är? Varför ska man beskriva svaga och tafatta kvinnor? Vill författarna, lite vulgoexistentialistiskt, klandra dem för att leva ett “oegentligt” liv? Den tanken slår mig i alla fall kort i Lispector-boken, men försvinner dock snabbt. För om det i Gombrowicz pjäs Yvonne rör sig om en skildring av förakt för svaghet samt av socialt spel, så handlar det kanske hos Lispector om någon form av politisk betraktelse, med en sympatisk blick på Macabéa. Det handlar om att vara fattig inflyttad i en storstad, utan sociala sammanhang eller möjligheter. Maskinskriverskan Macabéa är underutbildad, närmast undernärd och utan familj och vänner i ett gigantiskt Rio.

Boken är högst metalitterär. Efter att Lispector introducerat boken tar bokens “författare” Rodrigo över och lägger en stor del av den korta romanen på att fundera över hur han ska beskriva Macabéa och hur berättelsen kommer till honom. Det fungerar, men är inget som jag slår volter av entusiasm över, och jag undrar exempelvis varför Lispector väljer att skildra Macabéa just genom en privilegierad mans ögon.

S1 H1 I1

Elin Wägner - Norrtullsligan

Wägner är en av min flickväns favoritförfattare och jag kan helt klart förstå varför efter att ha läst Norrtullsligan. Boken utspelar sig 1908 i ett ”kollektiv” på Norrtullsgatan i Stockholm där det bor fyra yrkesarbetande kvinnor, och detta i en tid då de kvinnor som trots allt yrkesarbetade inte tjänade 84 utan kanske 24 procent av männens lön, och kvinnor inte hade rösträtt och sällan någon erkänd plats i samhället annat som hustrur.

Norrtullsligans behållning ligger också främst i skildringen av kvinnornas situation i ett samhälle som inte räknar dem riktigt på riktigt, trots att de deltar i det och tycks både mer klarsynta och starkare än männen som figurerar. Inte minst görs detta med en stor dos ironi. Boken är i stort ganska humoristisk, med ett livfullt språk på ett sätt som är ganska härligt i gamla romaner. Jag uppskattar där också tidsmarkörer i form av kulturkonsumtion, det var exempelvis mycket Oscar Lewertin och Hjalmar Söderberg. Litet utdrag:

“- Ja, inte jag heller, sade Eva. Men jag hittade ditt prästbetyg i Hjalmar Söderbergs Gertrud i förrgår.
Men detta hörde icke Baby. Hon var redan flera hästlängder före oss.
- Vet du vad? sade jag. Vi går inte på kondis. Men vi köper ett kvarts kilo kaffe och några wienerbröd, och så tänder vi spritköket och flörtkulan, och när de andra kommer, visar vi dem, att också vi kan bära vårt öde som filosofer.
- Tror du Sokrates köpte wienerbröd i de bittra stunderna av sitt liv? frågade Eva. Jag trodde han gick till sin älskarinna.”

S1,5 I2

Stephan Mendel-Enk - Tre apor

Mycket bra debutroman från karln som skrev ytterst läsvärda manlighetsskildringen ”Med uppenbar känsla för stil”, samt med jämna mellanrum skriver konstiga krönikor i Metro. Om en judisk pojkes uppväxt i Göteborg under 70- och 80-talen. Bra blandning av Glenn Hysén och Channuka kan man därmed gissa och då gissar man rätt.

Härlig språkbehandling och en bra typ av pojkroman, dvs inte rutinmässiga kvinnobröst och pojkslagsmål utan en skildring av en uppväxt i ett sammanhang som drar huvudpersonen åt olika håll: det judiska och det pursvenska (som Ulf Nilsson skulle sagt), samt mamman och pappan, som ligger i skilsmässa under stora delar av boken. Detta utan att författaren skriver en på näsan eller är övertydlig, boken växer fram ganska lågmält och realistiskt.

Boken presenteras som humoristisk, men bortsett från en pajasanekdot i inledningen, då någon ramlar ner i en kista med en död mormor, så är den tack och lov besparad både skämt och slapstick. Det humoristiska ligger snarare i stilen och författarens iakttagelser, och kan här få illustreras av ett citat som också illustrerar språket:

"Det var den godaste macka han någonsin ätit. Han berättade detta för mig en kväll när han kom in på mitt rum och egentligen bara skulle säga godnatt, men blev kvar på sängen, i kostymbyxor, skjorta och skor och armen under mitt huvud. Jag sa till honom att jag inte tyckte att kebab kunde räknas som en macka. Kebab var mat. Macka var inte riktig mat. Det var någonting mellan en bulle och en fullvärdig måltid."

S2 H1,5 I1

Toni Morrison - Älskade

Nobelpristagarbok. Pulitzerprisvinnarbok. Väldigt gedigen bok. Precis som varit fallet med t ex Lagerlöf och Buck så har jag läst den här i bokcirkel och har därmed väldigt många infallsvinklar som vore möjliga att ta upp, men håller mig här kort.

Boken handlar om slaveriet och utspelar sig just efter det avskaffats (dvs 1870-tal), men med ständiga återblickar. Den före detta slaven Sethe är huvudperson och Älskade är hennes döda dotter som kommer tillbaka till familjen – eller gör hon?

Stil-poäng framför allt för bokens uppbyggnad, med glimtvisa och ständiga kompletteringar av vad man vet om Sethes och hennes vänners och familjemedlemmars överjävliga, i många stycken brutalt omänskliga liv.

Inte den främsta pageturner jag har läst, men när jag blickar tillbaka känns den väldigt rik och givande, med flera starka ögonblick. Det är väl ett gott betyg.

S2 H2 I2,5

Alaa Al-Aswany - Yacoubians hus

Al-Aswany väver ihop ett antal livsöden, som alla har ett stort hus i Kairo gemensamt. Boken är, gissar jag, tänkt som ett tvärsnitt av det egyptiska samhället, där bland annat korruptionen och religionen fyller viktiga funktioner, inte sällan i förbindelse med varandra.

Berättelserna är koncentrerade, på knappt 300 sidor behandlas ett tiotal livsöden. Al-Aswany låter därmed de flesta scenerna vara betydelsebärande, bidra med något för att föra de respektive historierna framåt. Och även om det givet de små svängrummen kanske blir lite schematiskt, tycker jag att han gör det bra. Som i berättelsen om Taha, den duktige men fattige studenten, som något naivt tror sig kunna bli polis trots sin blygsamma sociala ställning, men i stället rör sig mot religiöst fundamentalistiska kretsar och blir torterad och våldtagen av samma poliskår han varit nära att bli del av. Eller som i berättelsen om Suad, en av två kvinnliga huvudkaraktärer, som tror sig kunna skaffa sig ett drägligare liv genom att motvilligt acceptera det patriarkala och ojämlika samhällets jävligheter, bara för att finna att det är den underställda och dennas vilja som är det första som offras när det börjar blåsa.

Om boken är en realistisk skildring av det egyptiska samhället, och det inte blivit bättre sedan första gulfkriget då den utspelar sig, då kan jag förstå vad Egyptenkunniga vänner säger, att Egypten är ett fantastiskt land, men att det länge varit en politisk krutdurk. För i boken finns liberalt sinnade individer i ett förtryckande samhälle, sexuell frihet och medvetenhet i ett samhälle där poliser kan slå till mot omoral, goda utbildningsmöjligheter men stängda karriärvägar, en religion som är ständigt närvarande men extremt olika tolkad och utlevd, och ett juridiskt system som är både betydelsefullt och djupt korrupt.

Nu ska boken väl inte bedömas som en bakgrundsteckning till årets händelser vid Tahrirtorget, utan som en roman, men goda samhällsskildringar har ofta förutsättningar att bli goda romaner, och den här är en åtminstone helt okej sådan.

H1 I1,5

Calixthe Beyala - Ännu talar träden

Boken handlar om Eden, en flicka, sedermera kvinna, tillhörande Etonfolket i det först av tyskar och sedan fransmän koloniserade Kamerun. Ännu talar träden är enligt Beyala, som själv har Eton som modersmål, hennes mest “afrikanska” och enligt baksidan en “mångbottnad och spektakulär berättelse om ett av historiens värsta övergrepp”. Läs: någon form av mustig magisk realism om (bl a) kolonialismen.

Jag trodde emellanåt att den hade potential att bli omtyckt av mig. Först när det inledde som en ganska rak skildring av Edens by. Sedan, strax efter den första “övernaturliga” händelsen, som en metalitterär diskussion kring makt och tolkningsföreträde etc: “Det var lika sant som de anekdoter som de vita senare skulle väva in i sin version av vår vardag”

Och någon gång fanns väl en tendens till något intressant om kolonialismen, som när kommendanten Montparnasse talar om sin plikt gentemot Frankrike och passion för Afrika: “Jag har bott här i över trettio år! Det har blivit mitt Land!”. Här kan man läsa “mitt Land” på flera plan, som hans hem och som något han äger, och ställa mot Etonfolkets förhållande till samma Land.

Stilmässigt gillade jag när berättelsen plötsligt gick över i poesi under några sidor.

Men det blev aldrig så värst kul ändå. Ärligt talat ville jag under minst halva boken bara läsa ut den. Jag läste ointresserat och känner det nästan som bortkastad tid. Jag har inget principiellt emot magisk realism, men det måste vara mer medryckande i så fall. Och mustiga skildringar av horhus är inte intressanta bara för att det råkar vara en kvinnlig författare och protagonist.

S0,5 I1

Aravind Adiga - The White Tiger

Boken handlar om Balram, eller ”den vita tigern” som han kallar sig, en fattig lantis från norra Indien som via tjänst som chaufför/tjänare i Delhi och ett mord blir framgångsrik ”entreprenör” i Bangalore.

I början var det en bok som jag inte var så sugen på att läsa när den låg på nattduksbordet, men som jag ändå läste ganska långa bitar av när det väl blev av. Enkel men lite ointressant, alltså lite ytlig? Ja, kanske så.

Men det ändrade sig. Särskilt delen när Balram är ensam förare åt sin master Ashok i Delhi är väldigt bra. Här är den plågsamma skildringen av internaliseringen av de enorma och bisarra klassklyftorna vilka är bokens bärande tema väldigt välgjord. Jag tycker att boken är som bäst när det här förhållandet mellan herre och tjänare kommer i centrum.

Boken är upplagd som en serie brev som huvudpersonen skriver till Kinas premiärminister Wen Jiabao. Även om den inte är en brevväxling och även om resultatet i det här fallet är språkligt korrekt, så påminner den därmed lite om Safran Foers ”Allt är upplyst” och Khemiris ”En unik tiger”. Samma typ av lite naiva och obildade, men oslipat intelligenta berättarröst/brevskrivare, samma typ av lätt humoristiska effekt på grund av detta. Både den egentliga författaren och läsaren vet mer än protagonisten. Inte världens roligaste stil kanske, men helt ok, det funkar bra.

Sammantaget: på ett ganska lättsamt och underhållande sätt väcks många svåra frågor. Framför allt så ställer boken frågor om mänsklig moral i förhållande till de strukturer man befinner sig i. En bifråga är den om demokratins funktion och om demokratins värde.

Vinnare av Bookerpriset 2008, känns ganska värdig.

S1 H2 I2,5

Bloggen hittills: de 20 första

Sedan jag började skriva om böcker jag läser här har jag läst 20 böcker. Statistik följer:

11 av författarna har varit kvinnor, 9 män. Rimligt jämn fördelning. Lutningen är åt rätt håll med tanke på hur skev den är åt andra hållet om man ser på böcker jag någonsin läst.

10 av författarna är från Sverige. 2 är från Tyskland. Sedan har följande länder stolt bidragit med en författare vardera: Algeriet, Norge, Pakistan, Polen, Sudan, Turkiet, USA, Österrike. Den här statistiken anser jag också vara ganska rimlig och ämnar försöka fortsätta på liknande vägar.

Orhan Pamuk - Oskuldens museum

Det finns olika sätt att berätta om det förflutna. Romanen är ett, museet är ett annat. Pamuk leker här med tanken på att han gör båda, att ett museum upprättats över den livshistoria som skildras i romanen. Berättarrösten talar till både romanläsarna och museibesökarna, och här och var beskrivs hur objekt som är viktiga i romanen också finns i museet.

Det här kunde blivit tröttsamt, men Pamuk vet att hålla balansen, museigreppet återkommer endast här och var. På samma sätt är han sparsam med andra postmoderna inslag. Då tänker jag på saker som att boken emellanåt kommenterar sig själv, att man plötsligt får veta att Orhan Pamuk är gäst på bok-jagets förlovningsfest, att jag tänker tanken att historien egentligen är en pastisch.

Stilgrepp som de nämnda kan vara störande, i alla fall om det känns som att det är författarens enda mål. Men så anser jag inte att det är, Pamuk är inte effektsökare på något ytligt vis, han kan skriva väldigt bra och han kan berätta en historia, och slösar inte på greppen ifråga.

Bokens huvudperson är Kemal, en rik ung man med erfarenhet av utlandsstudier i Istanbuls jetset i mitten av 1970-talet. Kemal ska gifta sig med Sibel, men blir passionerat/patetiskt förälskad i sin yngre släkting Füsun.

Handlar boken om passionerad kärlek? Handlar den om romaner som handlar om passionerad kärlek? Handlar den om välbeställda mäns tveksamma beteende? Om sexual- och relationskonventioner? Om att vara rik i ett fattigt land; att vara turk och hela tiden snegla på ”Europa”? Om Istanbul i förändring?

”Allt detta och lite till” får jag nog säga. Och Pamuk behärskar det han håller på med så oerhört bra. Därför kan jag acceptera det lite sega temat: rik äldre man blir förälskad i fattigare yngre kvinna. Därför och för att jag, som jag antytt, uppfattar att han har distans till tematiken.

Den här boken fick mig att tänka över min S-kategori (”stil”). Det jag verkligen gillar med Pamuk är hans ”stil” inte bara i betydelsen ”språk”, utan även ”form”, hur han bygger upp och låter romanen utvecklas.

S2,5 H1 I2

Pearl W Buck - Den goda jorden

Boken handlar om Wang Lung, en fattig kinesisk bonde under tidigt 1900-tal som med tiden når ansenlig framgång. Boken skildrar ett extremt hierarkiskt (inte minst extremt patriarkalt) och hårt samhälle. Det som är intressant är att inte bara pga patriarkatet utan även pga klassresan framställs Wang Lung som både förtryckt och förtryckare.

Även om ideologierna som stöttar hierarkierna: Om religionen som man (vid vissa tillfällen) tror kan påverka; om tron på att det är ens eget arbete (vid den goda jorden) som skapar lycka och framgång, när det dock tydligt är beroendet av andra och rena tillfälligheter som möjliggör dessa.

Buck, amerikanska som bodde länge i Kina, tilldelades nobelpriset 1938, inte minst pga den här boken.

H1 I1,5

Kerstin Ekman - De tre små mästarna

Poliskonstapel Torsson måste mitt i vintern bege sig till den avsides belägna byn Rakisjokk en bra bit norr om polcirkeln då byskolans bildlärare Matti hittats död, ihjälfrusen i snön och fyllan. Brott avskrivs, men när den dödes konstnärsvän David kommer upp från Stockholm sommaren därpå återvänder Torsson till byn - för visst var det så att vissa detaljer i utredningen kring dödsfallet inte stämde?

Lite konstiga dialoger, lite konstiga personer. Inte så övertygande story. Men helt okej. Blir sugen på att läsa mer av Ekman.

S1 H1

Thomas Bernhard - Die Ursache: Eine Andeutung

Självbiografisk roman, fylld av brinnande avsky mot det katolsk-nazistiska Salzburg och den katolsk-nazistiska förkvävande internatskolgången.

Andra världskriget och nazismen bestämde några år av barndomen, men när kriget och nazismen var över tänkte ingen mer på vad som hänt. Den vuxne författaren minns när han såg en barnhand efter en bombräd och hur Konsum-huset förstördes i densamma; nu fanns ett nytt Konsum på samma plats, men ingen mindes att det funnits ett tidigare som förstörts, och ingen mindes barnhänderna. 

Det är dock inte bara en skildring av kriget och nazismen. Även efter kriget var det samma förfärliga liv i samma förfärliga stad, tanken på självmord var ständigt närvarande för de unga i Salzburg.

Skriven i endast två stycken över 144 sidor. Inte sällan med sidslånga meningar, på omisskänligt tyskt manér. Allt detta är dock ok! Till och med bra. Att den saknar kapitel- och styckesindelningar kunde kanske förmodas minska tillgängligheten för lata läsare som mig, men det gör något med hur man uppfattar historien och författarens liv - allt hänger ihop. Övergångarna mellan de olika delarna känns inte heller konstlade.  

(På svenska som Orsaken. En antydan)

S2 I1

Jason Lutes - Berlin: stad av sten

I Berlin: stad av sten tar sig en amerikan an den tyska 1900-talshistorien och gör serie av den, likt det Art Spiegelmann gör i Maus. Det här är dock sämre.

Bokens historia tar sin början då huvudpersonen Marthe kommer till Berlin 1928. Vi är alltså i tiden för den kortvariga tyska statsform som fanns mellan kejsarriket och nazityskland: Weimarrepubliken, och boken är också främst en skildring av denna. Lutes bockar av den ofta romantiserade tidens främsta kännetecken: undergångsstämningen, skuggan av det förlorade världskriget, Berlins dynamiska kulturliv och den kokande gryta som var det politiska livet, med kommunister och nazister på gatorna. (Därtill är omslaget mer än lovligt Bauhaus-inspirerat).

Att jag poängterar att det är Weimarrepubliken skildras är för att dramaturgin i själva berättelsen och persongalleriet är ganska tråkiga och förutsebara (typ ung lantiskvinna träffar äldre journaliststadsbo som lär henne om livet). Som stämningsfulla ögonblicksbilder från Berlin på 20-talet är det bättre.

Orkar inte bestämma betyg, svårt med serieroman, men den hade inte fått något högre än 1. Ändå okej spenderad tid.

Moa Martinsson - Kyrkbröllop

Tröttnar ej på Martinsson. Återigen ett fängslande tidsdokument med levande språk och levande berättande. Värdelösa män och värdelösa livssituationer för männen. Värdelösa livssituationer för kvinnorna, men också ett ansvar för hem och barnuppfostran, och därmed mer solidaritet och omsorg.

Tidlös dramatik i påskkapitlet: Förväntan (ägg) - besvikelse (bränd äggröra) - upprättelse (lyckad rymning + nya ägg från grannen). Så även i skolkapitlet: Ska Mia ha klarat proven och få “sluta” klassen trots sina beteendeproblem?! Skickligt utfört.

Mia är i början av boken 8 år och i slutet 15 - en ålder då man kan bli kysst mer eller mindre medvilligt av något äldre pojkar som sedan utvandrar, boken avslutas med ett brev:

“Det finns nog flickor i Amerika du kan få Lasse, du helsade ju inte på mig sista tiden bara för de där karamellerna, så du måste nog gifta dig i Amerika.
Helsa dina bröder. Mor helsar till dig.
Jag kommer aldrig att gifta mig.
Bästa helsning

Mia Stenman”

S2,5 H2 I2,5