Berättelsen om pianolärarinnan Erika Kohut, hennes destruktiva förhållande till samhället och människor i sin närhet, framför allt då till sin mor, som kontrollerar henne psykologiskt, och till pianoeleven Walter Klemmer. En tidvis fruktansvärd och obehaglig bok, men samtidigt farsartad och absurd. Vissa partier (som t ex den som involverar rakblad och könsorgan) är smärtsamma och närmast oläsbara. Samtidigt finns det något njutbart i själva språket, och detta är en kombination som gör boken intressant. Inte minst gillar jag metaforbruket, där liknelser ofta bara flikas in, som i förbifarten, men på ett väldigt infallsrikt sätt:
“Klemmer har drivit in Erika i ett hörn, hon har bara ett smyghål kvar, som leder raka vägen till getingbot på första våningen; den dithörande dörren kan man redan tydligt känna igen. Den gamla getingen bullrar därbakom med kastruller och pannor, man hör och ser det som en skuggbild genom det upplysta köksfönstret som vetter ut mot farstun.”
Läste knappt halva på tyska och drygt halva på svenska, båda versionerna bra. Ett visst ordlekande förlorades säkert i översättningen, men å andra sidan lade översättarinnan till annat, som det om att ta gift och vara gift.
S2 H1 I1,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar