Gymnasieelev har en sommarflirt med sin lärarinna, som sedan omkommer i en olycka.
Smaka på det. Det låter inget vidare. Men det var det. Det var en väldigt bra kortroman.
Det man misstänker med temat - att författaren skulle måla upp det hela som en bombastisk skildring av “förbjuden kärlek” som “slutar i död”, eller låta det vara en senpubertal sexdröm i stil med “erfaren kvinna inviger i erotikens mysterium” - görs inte, och det är skönt.
Visst är det en viktig och komplicerande faktor att kärleksförhållandet är mellan lärarinna och elev, men det blåses inte upp. Visst är det förfärligt hur hon dör, men skildrandet av det är också klichébefriat och inte uppförstorat. I stort är det en relativt stillsam skildring, Lenz är tillräckligt erfaren för att förstå att en dramatisk historia inte kräver ett dramatiskt språk.
Bara små saker bryter upp det annars väldigt raka berättandet. Dels hur Christian här och där, oftast bara i en mening, ändrar från att tala om Stella från tredje till andra person singularis. Som om det ligger en sentimental och självutlämnande berättelse dold bakom den mer sakliga. (“Innan jag räckte muggen till Stella drack jag själv några klunkar. Du log och tog emot muggen, så vacker du var”). Dels hur berättelsen växlar i tid, och att jag inser först efteråt att jag inte förstått vad som hänt när, och undrar om berättelsen verkligen hänger ihop kronologiskt.
Sedan gillar jag också väldigt mycket att handlingen är förlagd till ett litet hamnsamhälle, där Christians pappa kör stenbumlingar på en pråm och där sjömannakulturen genomsyrar samhället.
S2 H1,5 I1,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar