torsdag 29 september 2011

Doris Lessing - Gräset sjunger

Nobelpristagerskans debutroman från 1950. Mary gifter sig med Dick Turner, och flyttar ut till hans misslyckade gård på Sydrhodesias landsbygd. Hon blir deprimerad, och så småningom i princip galen, och misslyckas med det som är kolonisatörsamhällets första och största dygd: det totala dominerandet av “infödingarna”.

Nyckelcitat: 
“När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktiga regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.” 194

Historien slutar givetvis i katastrof. Jag känner lite att det finns ett släktskap med den enda andra Lessing-romanen jag läst: The Fifth Child. Båda handlar om ett förfall, som bokens huvudpersoner är smärtsamt medvetna om utan att lyckas göra något åt.

Den hemskheten, tillsammans med den hemska skildringen av kolonialismens hemskhet, gör boken mycket bra.

S1 H1,5 I2

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar