Man kan tyvärr inte utläsa det av titeln, men det här var den första romanen jag läste på norska. Över detta är jag stolt. Och det gick oväntat enkelt, i princip helt smärtfritt.
Men Professor Andersens natt var också en väldigt bra bok. Storyn går väl i princip ut på att Pål Andersen, professor i litteratur “ved landets eldste universitet”, bevittnar ett mord, vilket han hanterar på ett något speciellt sätt. Den berättelsen är på sina ställen spännande, och ger upphov till en hel del utläggningar kring samhälle, moral och till och med Gud. Men bokens behållning ligger inte främst där. Bokens styrka är i stället Andersens självreflektioner över sig och sin generation.
Boken utspelar sig på 90-talet, och professorns generation är 68-generationen (vad det blev av den är tydligen ett favorittema för Solstad). Professor Andersens umgänge är så inpyrda i sin maktkritik att de inte ser att de själva har maktpositioner, i sin materialitetskritik att inget av det dyra runt omkring dem riktigt anses vara en del av dem själva och deras liv. Det handlar också om vad som blev kvar av den radikala politiska moderniteten - fortsatte man vara radikalt politisk eller var det en form av radikal modernitetssträvan som var det viktiga, oavsett dess politiska och normativa innehåll?
Andersens dubbla förhållande till historia och nutid är väldigt bra skildrat. Ett exempel: Han har lagt en hel karriär på Ibsen, samtidigt som han inte vet vad hans egna farföräldrar hette. Han tvivlar på att Ibsen egentligen är värd någonting, sådär hundra år efteråt, och misstänker att det mesta av Ibsen snart faller i glömska.
Det finns mer, bland annat om viljan att vara originell och avantgarde, men jag behöver inte gå igenom allt.
Berättarstilen är stillsam utan att vara torftig och passar väl till bokens reflexiva innehåll. Jag rekommenderar denna bok å det varmaste.
Men Professor Andersens natt var också en väldigt bra bok. Storyn går väl i princip ut på att Pål Andersen, professor i litteratur “ved landets eldste universitet”, bevittnar ett mord, vilket han hanterar på ett något speciellt sätt. Den berättelsen är på sina ställen spännande, och ger upphov till en hel del utläggningar kring samhälle, moral och till och med Gud. Men bokens behållning ligger inte främst där. Bokens styrka är i stället Andersens självreflektioner över sig och sin generation.
Boken utspelar sig på 90-talet, och professorns generation är 68-generationen (vad det blev av den är tydligen ett favorittema för Solstad). Professor Andersens umgänge är så inpyrda i sin maktkritik att de inte ser att de själva har maktpositioner, i sin materialitetskritik att inget av det dyra runt omkring dem riktigt anses vara en del av dem själva och deras liv. Det handlar också om vad som blev kvar av den radikala politiska moderniteten - fortsatte man vara radikalt politisk eller var det en form av radikal modernitetssträvan som var det viktiga, oavsett dess politiska och normativa innehåll?
Andersens dubbla förhållande till historia och nutid är väldigt bra skildrat. Ett exempel: Han har lagt en hel karriär på Ibsen, samtidigt som han inte vet vad hans egna farföräldrar hette. Han tvivlar på att Ibsen egentligen är värd någonting, sådär hundra år efteråt, och misstänker att det mesta av Ibsen snart faller i glömska.
Det finns mer, bland annat om viljan att vara originell och avantgarde, men jag behöver inte gå igenom allt.
Berättarstilen är stillsam utan att vara torftig och passar väl till bokens reflexiva innehåll. Jag rekommenderar denna bok å det varmaste.
S2 H2 I3
Fett!! Kul att du gillade den så mycket. Har inte läst den själv men får göra det.
SvaraRaderaBlir alltid uppspelt när jag får tillfälle att prata om Solstad: när vi åt middag med några journalister från Klassekampen häromveckan tog jag givetvis upp huruvida de föredrog Solstad eller Flögstad..