Leif GW Persson - Grisfesten

En riktig s k pageturner, läste den raskt. Jag läser inte så ofta deckare/kriminalromaner (LGWP kallar sin bok för “rövarroman”) så jag kan inte jämföra den med något i genren. Men man kan ju bedöma den som en bok vilken som helst - och då skulle jag säga att det är en rätt så bra bok.

Boken är inte “bara” en historia om ett brott och dess lösning, utan behandlar också något samhället i vidare mening, “strukturerna”, som LGWP knyter ihop det med på slutet. Men även själva brottsintrigen är välvävd; den typen av aha-upplevelser som jag förväntar mig ska finnas i deckare förekommer i tillfredsställande grad.

Boken är förankrad i såväl polisvärlden som samhällsvetenskapen, om detta vittnar inte minst de citat som inleder varje kapitel. Här finns allt från en utredning om införskaffandet av ett nytt datasystem inom polisen till Max Weber, samt citat från en av bokens karaktärer, den lite mystiske kriminologen Lars M Nilsson.

Inte riktigt min typ av språk, även om det funkar. Typiskt citat: “De mer eller mindre kända namnen uppvisade alla s k alibi. Ett icke ringa antal av dem hade kriminalvården som garant för sin heder: de satt nämligen redan intagna på anstalt för andra brott.” s.23

S0,5 H2 I1,5

P.O. Enquist - Berättelser från de inställda upprorens tid

Novellsamling från tidigt 1970-tal av P.O. Enquist som utspelar sig främst i USA (mest LA), även om en novell är från Berlin. Boken är starkt influerad av politik, av marxism, men är från den tid då upproren “ställts in”. Det är fem år efter 1968, medborgarrättsrörelsen är över, hippierörelsen avpolitiserad, Vietnamkriget är slut, och Nixon säger i sitt andra installationstal som president att man ska fråga sig vad man kan göra för sig själv (jmfr Kennedys berömda “ask what you can do for your country” ett drygt decennium tidigare).

“Vad var det som var på väg att hända? Hon förstod det inte, men det som hände tycktes följa en struktur. Det var som om en situation uppstått där människor överallt, till synes av en obetvinglig inre logik, sa samma saker, fast på olika sätt. Situationen hade nu etablerat sig. Då bestämde den också känslorna.”

Om frihetsidealet som livslögn, eller friheten som ideologi; om att vara förtryckt och inte ha några framtidsutsikter, men försvara de förhållanden som är själva problemet. (Eller, som Bengtssonz säger i sin hyllning, om bristen på politiskt och socialt medvetande). Om ett amerikanskt samhälle där individualismen är dygd och dröm.

Särskilt ett par noveller känns som tydliga litterära gestaltanden av marxistiskt tänkande. Och i lika hög grad är det finstämda historier om individuella människoöden. Den korta novellen Samtal i Tonapah bryter av tematiskt men är väldigt fin.

De bästa novellerna (Om Norman som inte har någon bil i LA, om vietnamveteranen som slår sin hund, om studentskan som sticker till Mexiko, om samtalet i Tonapah) touchar toppbetyg. Ett par noveller tycker jag dock är lite segare.

S2,5 H2 I2,5

Sigrid Undset - Kristin Lavransdotter: Brudkronan

Jag tyckte först att boken verkade ganska simpel och tråkig. Jag trodde att den på ett klichémässigt sätt skulle skulle handla om den stora romantiska kärleken vs arrangerade äktenskap, eller om den på grund av klasskillnader omöjliga kärleken. Det gör den också på sätt och vis, men den är inte allt för klichédriven och har en handling som inte alltid tar de väntade vändningarna. Kortfattat och utan att avslöja något kan man säga att den handlar om Kristian Lavransdotter, en ung kvinna från ett relativt välbärgat hushåll i Norge, och hennes kärleksrelationer och äktenskapsbryderier.

Boken utspelar sig på 1300-talet, vilket är intressant. Dels skildrar Undset tiden väldigt bra, det känns som det finns stor kunskap om levnadsförhållanden o dyl nedplöjd i den. Till det yttre därmed en bra tidsskildring, samtidigt som min gissning är att Undset i själva individskildringen och val av problemkomplex utgår från sin egen tid (1920-tal). För vad kan hon rimligen veta om kärleksbryderier från en tid nästan helt utan skriftliga lämningar, och varför skulle hon vilja skildra dem? 

Jag gillar Kristins far Lavrans. Han förändras också under bokens gång. I början, då Kristin är barn och livet okomplicerat är han oerhört ädelmodig och god. Därför blir hans förtvivlan i vissa situationer mot slutet, när han hamnat i situationer han inte tycker om, desto mer intrycksfulla. Scenen när han är lite väl full och säger vad han tycker om Kristins äktenskap är något av en favorit. Bra bok, men det återstår att se om jag hittar engagemanget för att plöja de längre andra och tredje delarna av trilogin.

Mitt favoritcitat ur boken var: “Håll skitkäften, din helvetespräst”.

S1 H1,5 I2

Erik Bengtson - Fotboll på lördag. Anteckningar från lingonserien

Författaren Erik Bengtson skrev i början av 1970-talet en liten bok om sitt fotbollsspelande i ett reservlag i Värmland. Bokens baksidan menar att: "Det har blivit en verkligt rolig bok, full av humor och sakkunskap. Den är gjord för att roa de många okända kamrater i lingonserierna landet över som han talar om."

Jag kan inte annat än hålla med. Nu är jag sedan ganska många år inte längre än av dessa “okända kamrater”, men jag har varit det och det finns helt klart en igenkänningsfaktor i den roande boken. Jag drabbas av ett litet styng av vemod över att inte längre vara en del av en idrottsförening på det sättet.

Boken utspelar sig under en säsong och följer också denna; de fyra kapitlen heter rimligt nog: Säsongsförberedelser, Vårsäsong, Sommaruppehåll och Höstsäsong.
 

Stilen påminner om den typ av sportreferat som även citeras emellanåt. Det är ett korthugget och ganska sakligt språk. Inledningen av boken lyder: "Jag debuterade i Norrstrands juniorlag i en match mot Karlstad BIK:s juniorer en aprilkväll 1955. Jag skulle bli präst. Vi spelade i gula tröjor utan nummer och svarta byxor."

Förutom (oväntat läsvärda) beskrivningar av i princip varje enstaka match handlar det också något om Bengtsons liv som återvändande akademiker och lärare i Värmland, vilket är bra och görs bra. Jag gillar väldigt mycket när han skriver om sina högst barnsliga men fina dagdrömmar i början av kapitlet Sommaruppehåll.

S1,5 H1 I1,5

Selma Lagerlöf - Jerusalem: I det heliga landet

Jag tycker andra delen av Jerusalem är lite sämre än den första. Den här är mer en uppradning av händelser som kan verka dramatiska på ytan (typ folk dör), men som inte lika mycket drivs av ett bokens sammanhang. Fortfarande bra dock, och det finns ingen anledning att sluta läsa Jerusalem efter första delen.

S1 H1,5 I1,5

Selma Lagerlöf - Jerusalem: I Dalarne

Jag är imponerad över hur Lagerlöf skapar dramatiska scener utan att de känns konstlade, bl a genom att lyckas se till så att personers handlande återknyter till något som tidigare finns i boken, men som man kanske inte tänkt på. Kapitlet “Auktionen” är ett typexempel på detta, och det mest dramatiska jag läst på jag vet inte hur länge. Det är också så att Lagerlöf lyckas fånga ganska mycket med ganska små medel.

I stort en väldigt finstämd berättelse om en väckelsevåg som delar en bygd, om beslut man måste ta och om tagna beslut man måste leva med. Och om protestantisk arbetsetik!

S1 H3 I2

Assia Djebar - Kärleken, kriget

Boken varvar berättelser från när Frankrike intog och koloniserade Algeriet på 1830-talet och framåt med skildringar av algeriska kvinnor, främst från tiden för befrielsekriget (1954-62). Boken innehåller också delar som mer tycks berättade av författarjaget. Ofta vet man inte vem som berättar. En “mosaik” har boken kallats och det är ett rimligt ordval, små skärvor bildar tillsammans en helhet, en lärorik bild av den koloniala historien.

Delarna om kriget, och om Frankrikes gradvisa erövrande av Algeriet är oerhört bra upplagda och formulerade. Inte minst kapitlet om hur befälhavarna Pélissier och Saint-Artaud röker ihjäl sina algeriska motståndare i grottor är medsvepande.

De andra delarna är mer blandade , men generellt också bra, särskilt de som berättar om befrielsekriget ur kvinnornas perspektiv. Om hur husen bränns gång efter annan, om hur länge man utstår tortyr, om att inte tala om våldtäkter (precis som boken i stort inte gör, även om antydningar finns).

Det finns också delar om Kärleken och om Språket där det mer talas utifrån någon form av fransk-algerisk intellektuell synvinkel (Djebar?), och de intresserar mig något mindre, men det kanske mest beror på min koncentrationsförmågas inkompabilitet med det då mer poetiskt upplagda språket.

Kanske lite för mosaisk i upplägget. Tappade intresset ibland, även om den var fantastisk emellanåt.

(Annars kan det vara värt att påpeka att boken heter L’Amour, la fantasia på originalspråk, säljer krig bättre än fantasi?)

S1,5 H1,5 I2

Tayeb Salih - Utvandringens tid

Påminner delvis om Den ofrivillige fundamentalisten (av Hamid, se nedan). I varje fall så: mkt intelligenta unga män från tredje (i båda fallen den muslimska) världen studerar i väst, och hamnar i någon form av problematisk relation till sitt hemland, samt till västvärlden. I den här boken gäller det både den namnlöse (väl?) protagonisten och den äldre mannen, Mustafa Said, vars underliga historia protagonisten nystar upp och återberättar. Utvandringens tid är dock skriven i en tid med andra ställningstaganden för huvudkaraktärerna; boken utspelar sig främst på 1950-talet, tiden för friheten för afrikanska kolonier, för nationalism och modernisering. Den utspelar sig främst i Sudan, författarens hemland.

Den gestaltar dikotomier som Öst-Väst, modernitet-tradition etc, och den ambivalens hos de båda huvudkaraktärerna som dessa genererar. Andra dikotomier som hat-kärlek finns där, liksom (livs)lögn-sanning/äkthet (jag gillar inte minst huvudpersonens “existentialistiska ställningstagande” precis i slutet av boken). Allt det här görs dock utan att boken som helhet blir odrägligt schematisk, eller för den delen övertydlig.

Jag gillar att det finns en viss undflyhet, att boken viker av just när man tror att man nått nyckelepisoder för att nysta upp saker man vill veta om Saids liv, och i stället berättar till synes irrelevanta saker. Det visar på integritet och gör den lite mer spännande.

Är väl lite tveksam till den typen av sexualtema som är en av nycklarna i Mustafa Saids liv, men skit samma, det funkar.

S1 H1,5 I2

Moa Martinsson - Mor gifter sig

Mor gifter sig är den första delen i Moa Martinssons självbiografiska romansvit. Den handlar om 8-åriga Mia som flyttar runt i och utanför Norrköping med sin mor Hedvig och emellanåt med sin periodar-supande styvfar Albert. Det är tidigt 1900-tal, och boken rör sig bland statare och arbetare, alkoholism och väckelserörelser, och skildrar tydliga klassklyftor med Luther stadigt bofast hos de fattiga (‘Karlberg var mycket ömtålig i det fallet, han tålde inte det som var fint. - En får vara glad om en kan skaffa en bit att stoppa i mun, var hans stående valspråk.’).

Asbra bok. Återigen hos Martinsson: gestaltandet utan schabloner och utan för mycket tillrättalagt berättande. Det finns exempelvis en blandning mellan solidaritet och misstro (om inte ren elakhet) mellan grannar och vänner, och en blandning mellan omsorg och hårdhet inom familjen som jag tycker gör skildringen intressant och trovärdig.

Vackrast: Mias totala kärlek och lojalitet gentemot fattigstuge-Hanna, som Martinsson lyckas beskriva utan egentlig sentimentalitet.

I den här boken gör det mig ingenting att berättarrösten flikar in små “analyser” (‘Tvätten är inte betald ännu, trettio år efteråt, men de välbärgade hade ändå hjälpt Hedvig till lite arbete. Det lär vara välbärgades stående kodex den dag som är: fattigt folk ska ha arbete så reder de sig.’). Kanske för att det är författaren Moa som också är huvudpersonen Mia.

S2 H2 I2,5

Jenny Erpenbeck - Heimsuchung

Bokens titel betyder “Hemsökelse” - den handlar dock inte om paranormal aktivitet, även om titelvalet knappast är tillfälligt. Mer bokstavligt ska man nog dock tänka att boken handlar om hem-sökelse, sökandet efter hem. Ett hem, ett hus, står i fokus, som genom boken bebos av en mängd olika människor. Tysklands 1900-talshistoria (som “hemsöker” tyskarna?) kastar omkring personer. Olika människor får ett hem i det här huset utanför Berlin, samtidigt som andra mister hemmet - och i rätt många fall livet.

Boken är upplagd som ett antal kortare kapitel som berättar om de olika personer som bor i huset. Bäst tycker jag nog om delen om judarna som skiter på sig i gaskammaren för att de inte kom med färjan till Brasilien.

Heimsuchung sätter sig tyvärr inte. Mycket beror nog helt enkelt på tyskan. Vissa böcker går utmärkt att läsa på tyska, vissa sämre. Det här är en som går sämre. Förmodligen pga att den är ganska konkret. När det är mycket fysiska objekt som beskrivs, om i naturen eller i ett hem, så tappar jag lätt tråden. Exempel: Jag vet inte direkt vad "grus" heter på tyska, eller "balk". Och även om jag väl vet att "Zaun" betyder staket så måste jag tänka efter, och jag har ingen direkt relation till ordet. Det förstör flytet, och kanske intrycken. Det är möjligt att det finns en spännande dimension i bokens relation mellan hemmet och barndomen etc å ena sidan och den dramatiska historian som förstör dessa å den andra som jag inte riktigt tar till mig i och med att jag inte direkt kan relatera till de förstnämnda på tyska.

Tyckte generellt inte så mycket om boken. Men det är alltså svårt att bedöma om det beror på att den "var dålig" då mycket kan ha att göra med språket. Är dock inte säker på att jag skulle gillat den på svenska heller. Vissa grepp kändes lite onödigt sökta, som t ex att låta epilogen vara en detaljerad rivningsbeskrivning, skriven på ganska byråkratisk tyska.

Just upplägget tycker jag nog ändå om, och tyckte inte att det var för sökt. Att Erpenbeck berättar om Tysklands 1900-talshistoria utifrån en punkt, utifrån HEMMET, just det som kan sägas vara det omöjliga i alla omvälvningar. En slags omvänd Heimat-historia.

(Bonusfråga: Var det inte våldtäktsscenen väldigt konstig?)

S? I1

Moa Martinsson - Sallys söner

Fortsättningen på Kvinnor och äppelträd som jag mer eller mindre sträckläste på semestern i fjol. Tyckte att den var väldigt väldigt bra, och det tycker jag även om Sallys söner. Den kan vara rimlig att jämföra med den nedan nämnda Thorvall-boken, då de utspelar sig under samma tid och båda skildrar giftermål där kvinna gifter upp sig i klassamhället. Tycker Martinsson är mkt bättre. Upplägget är inte så tillrättalagt och språket är mer levande.

En annan sak som jag generellt ofta uppskattar med litteratur, film och tv är när karaktärerna inte är endimensionella på det viset att varje person har en uppsättning fasta egenskaper som hon/han handlar utifrån; att de inte kan beskrivas kort (en godmodig man, en elak godsägare, ett livligt barn), utan tillåts vara relativt “tomma” i sig själva och handlar utifrån de (tillfälliga el långvariga) livssituationer de är i. På vis skildras ett sammanhang och ett samhälle bra, man slipper en reducering till individen, indelningen i goda och onda personer och andra kategoriska rollfördelningar som dumförklarar både upphovsman och läsare. Kunde lika gärna passa på att säga det här, för jag kom att tänka på att det gjordes väldigt bra av Martinsson (i jämförelse med Thorvall?).

Annars, tja, det handlar väl t ex om att livet kunde vara rätt tufft i Sverige förr. Lite av ett favorittema.

S2 H2 I2

Kerstin Thorvall - När man skjuter arbetare

Har något problem med hur den är skriven. Inte säker på varför dock. Kanske att berättarrösten är lite “bred”. Boken är inte berättad i jagform men jag tror att tanken är att den trots allt ska ligga nära Hilma, huvudpersonen. Problemet är kanske att den, samtidigt som den närmast beskriver Hilma inifrån, även gör analyser och använder ord som Hilma inte själv bör varit medveten om. Därtill kommer ibland oväntade detaljer som Thorvall inte lyckas passa in naturligt, (såsom vilka möbler som går dyrt på auktion många decennier efter historian utspelar sig).

Eller så är det kanske ibland bara lite övertydligt i förklarandet, som till exempel när den norrländsk-lutherska mentaliteten ska belysas, den behöver inte förklaras så mycket som Thorvall gör. (jmfr Sara Lidman, som i Jernbane-sviten gör det bättre, gestaltar mer än förklarar.)

Eller så är det att personerna är ganska endimensionella och livlösa.

Med detta sagt: Ändå en hyfsat bra bok. Får man säga “gripande”? Iaf engagerande och välupplagd historia om Hilma som gifter sig med en sinnessjuk adjunkt. Också bra om Sverige strax innan moderniteten kommit igång på allvar.

H1 I1

Mohsin Hamid - Den ovillige fundamentalisten

Ramberättelsen upplagd som en enda lång monolog, där en pakistanier som gjort karriär i USA men kommit hem berättar sin livshistoria för en amerikan på en restaurang i Pakistan. Det avgörande i historian är 11 September-händelserna, och hur det påverkat protagonisten och fått honom att lämna en mycket lovande karriär i Manhattans finansdistrikt. Därtill finns också en historia om en relation till en kvinna i NY som vidgar storyn.

Jag tänkte mycket på det tyska Heimat-begreppet när jag läste den här boken. En persons psykologiska band till sin hembygd, (i vidare mening). Relationen mellan ens jag som grundat i ens rötter och de samtida yttre omständigheterna, särskilt hos den som lever i exil. Just spänningen större kontext - personlig existens är välgjord i boken, inte minst som de personliga relationerna huvudpersonen har i NY gör det hela mer dynamiskt; det finns fler aspekter i hans liv än bara 9/11. Plus för att berättelsen och personerna utvecklas subtilt.

Läste någon som tyckte att boken var fånig för att monologen inte var trovärdig. Helt orimlig åsikt enligt mig. Monologen är knappast tänkt att vara realistisk. Det är en berättelse, en berättelse som får större tyngd av att ha en amerikan (på något vis kopplad till armén) som åhörare och aldrig en enda gång som subjekt.

S1 H2 I2

Ralf Rothmann - Mjölk och kol

Någon gång skrev jag raljerande på en blogg jag inte längre hittar om “pojkromanen”, detta efter att ha läst Bukowskis bok Min oskuld och Pearl Harbor. Berättelsen om pojken i pubertetsåldern är ett uttjatat och starkt klichémättat tema med vissa ingredienser som verkar behöva checkas av i varje bok av det slaget: den första sexuella känslan och/eller upplevelsen, gärna med en äldre kvinna inblandad; ngn form av revolt mot föräldragenerationen; en oregerlig och lite farlig vän som drar med huvudpersonen på dumheter; någonting som bryter av och öppnar upp världen för den tidigare naive pojken; förmodligen ett och annat slagsmål. 

Mjölk och kol är en sådan bok och lite arg blir jag för att det inte krävs mer, mer än (som i det här fallet) att köra cool moppe, att ha fumligt sex i tält, att någon enstaka person i klassen hade Rubber Soul-LP:n, att det var spännande att det flyttade in italienare med nya sedvänjor.

Samtidigt är boken inte helt dålig. Berättarjaget och hans egna pubertala våndor står egentligen mer i periferin än i centrum, den har en vidare blick än vad jag kan minnas att Bukowski t ex hade, och jag gillar att det handlar om ett gruvarbetarcommunity i Ruhr-området under 60-talet. Den är också välupplagd och välskriven, att den består av ganska korta stycken i stället för kapitel fungerar fint.

S1 I1

Witold Gombrowicz - Trans-Atlantic

Som ofta i hans böcker ett tramsigt fantasifoster till berättelse där språket/stilen och enskilda bisarra scener bidrar till att skapa smått surrealistiska skildringar av (bland annat) olika överheters osympatiska beteende. I Trans-Atlantic om exilpolacker i Argentina vid krigsutbrottet 1939. Författaren Witold hamnar på polska beskickningen i Buenos Aires där han - in absurdum - hyllas som nationell hjälte (“Ett Vår Ryktbara Nations Geni!”, s.20-26 bästa partiet) och vecklas sedan in i en historia där Fadern eller Sonen ska mördas. Allt slutar med att alla skrattar ihjäl sig på en fest efter att Polen kapitulerat.

Versaler i början av vissa ord ett lyckat stilgrepp (“Kom så Går vi”, “Går och Går” “Jag inlåter mig bara med Unga Pojkar”). Ganska explicit homosexualitets-tema vilket jag inte minns att jag stött på i homosexuelle Gombrowicz andra böcker.

Inte riktigt lika bra som t ex Kosmos och Ferdydurke av samma författare, och lite seg andra halva, men fortfarande mycket läsglädje.

S2 I2

Om betygssystemet

Jag tillämpar i den här bloggen ett tredelat betygssystem, vilket reflekterar att böcker kan vara bra på olika sätt och att det är gott så. Böckerna får poäng mellan 0 och 3 i stil (S), handling (H) och intelligens (I). Betygssystemet är stulet från Bengtssonz bokkommentarer, och han definierar intelligens - den minst klara betygsdimensionen - som "utom-boklig relevans" eller "förmedlade iakttagelser som inte kan räknas som handling/berättelse". Om vi använder I-betyget exakt likadant är jag inte säker på men det känns rimligt att kunna uppskatta en bok på grund av något som inte direkt är knutet till stil (där även form ingår) och handling.

Jag är inte heller säker på att mina betyg motsvarar Bengtssonz, jag är exempelvis mycket restriktiv med högstabetyg oavsett betygsskala.

Det ska också sägas att en nolla inte är någon sågning, en nolla betyder bara att jag inte finner det värt att berömma boken på just det planet där jag utelämnar betyg. Boken behöver inte vara dålig för det, utan kan vara stark på andra sätt. 1 är bra.

Bengtssonz senaste utläggning kring sitt betygssystem.

Test Testsson

Ja hej. Här ska jag kopiera Erik Bengtssons bok-blogg. Parafraserar hans blogg-namn, använder hans betygsystem. Vem vet, kanske jag copy-pastear hans recensioner också.