Kurt Vonnegut - Deadeye Dick

Kurt Vonnegut, som dog 84 och ett halvt år gammal 2007, fann till sitt författarskap ett framgångskoncept och höll fast vid det. Nu har jag inte gjort någon systematisk studie, men jag tror att de allra flesta av hans böcker skulle kunna sammanfattas såhär: bisarr historia berättad på sakligt, närmast lakoniskt vis, innehållande en eller flera catchphrases eller i alla fall ofta återkommande ord eller meningar. Ett kalla kriget-typiskt uppehållande vid Bomben (om den så är atom- neutron- eller konventionell). Viktiga teman är människans dumhet och dödlighet, och då särskilt den lättvindighet med vilken vi dödar varandra. Huvudpersonerna är från amerikanska Mellanvästern.

I Deadeye Dick är det bisarra inte direkt övernaturligt eller sci-fi:igt, som i många av hans andra böcker, men rätt så härligt: protagonistens far var en stenrik men värdelös konstnär som stack till Europa i sin ungdom och blev nära vän med en annan misslyckad konstnär, nämligen Adolf Hitler, när de båda blev nekade inträde i Wiens konstakademi. Relationen uppehålls åtminstone ett tag efter faderns hemkomst till USA: “Hitler was charmed. He had fond memories of Father, he said, and invited him to come to Germany as his personal guest, to see the new social order he was building, which he expected to last a thousand years or more.” (s.34). Vidare, en neutronbomb detonerar i fiktiva Midland City, Ohio, vilket visade “the fundamental harmlessness of a neutron bomb” (s.214), då den tog kål på stadens alla invånare samtidigt som som den inte gjorde någon som helst materiell skada.

So it goes. Jag har läst många böcker av Vonnegut, men jag misstänker att det var cirka fem år sedan jag gjorde det sist, och därför undrade jag om jag fortfarande skulle uppskatta honom. Svaret är att det gjorde jag. 

S2 H1 I1

Valerie Martin - Ägodel

Ägodel utspelar sig i den amerikanska södern under vad jag gissar är mitten av 1800-talet. Slavägarhustrun Manon lever i ett förfärligt äktenskap, men än förfärligare är givetvis förhållandena för slavarna i landet, gentemot vilka Manon också, slavägarhustru som hon är, beter sig förfärligt.

Det finns i boken en intressant spänning mellan slavsystemets självklarhet och hotet mot det. Det är stabilt i den meningen att det inte tycks finnas några andra tänkbara alternativ i (de vita) romankaraktärernas medvetande, men det finns slavar som sätter sig upp, som dödar och dödas, och därför måste man handla för att bevara status quo (att ta emot pengar för en redan förrymd slav för att hon ska bli fri vore t ex ett “farligt exempel”).

Den pest och gula feber som drabbat New Orleans bidrar tillsammans med våldsamma uppror till en domedagsstämning som är välgjord. Karaktärerna och relationerna dem emellan är också obehagliga, med det har väl Martins lyckats, även om det inte direkt gör boken njutbar.

Ytterligare en Orangepristagare (Tidigare finns här, här och här).

S0,5 H1 I1

Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov

Ja vad säger man om en av litteraturkanons kanoner. Vad säger man, när de korta anteckningarna och anmärkningarna jag gjorde under bokens inledande 600 sidor var sparade i mobilen som gick sönder? Det finns mycket att nysta i, och jag minns alltså långt ifrån allt. Men kanske ska jag, för enkelhetens och transparensens skull, följa mitt betygssystem här:

“Stil/Språk”: Välskrivet, flyhänt, flödande. De olika karaktärerna har tydligt olika röster, sätt att tala på, som man nog dock blir varse först efter ett bra tag. I berättandet: kontroll, men samtidigt en lite otyglad framtoning, som yttrar sig bl a i Dostojevskijs användande av “etc etc” i slutet av vissa meningar.

“Handling”: Jag följde dåligt med i alla svängningar i svartsjukedramerna, det måste jag nog erkänna. Men om man fokuserar på det som ändå är någon form av centrum i romanen: det allvarliga brottet som begås (en bra bit in): mycket välberättat. Det stressas inte fram. Man lämnas undrande i lagom utsträckning Bokens handling är dock mycket mer än bara den här brottshistorien, avsnitten om skolpojkarnas förehavanden är fint, liksom mycket annat.

“Intelligens”: Dostojevskijs författarskap har ju framställts som en form av prolog till mycket 1900-talsfilosofi- och -kultur. Och de existentiella utläggningarna, som bäst gestaltade i upplysningsbrodern Ivans och fromhetsbrodern Aljosjas konversation någonstans i mitten av boken, är tunga och bra. Men även behandlandet av 1800-talets religionsproblematik, samt skildringen av det ryska samhälle som nyligen gjort sig av med livegenskapen och brottas med sin nationella självbild mellan nihilism, slavofili och västerländsk “modernitet” är underbara.

Kanon.

S2 H2 I3

Om tre böcker jag ej läste ut.

Paul Auster - Leviathan. 

Den verkade lite lovande i början av min läsning, Språket kändes gediget, storyn potentiellt intressant. Men sedan övergår den i beskrivning av en extremt snäv umgängeskrets NY-intellektuella, vilket tröttade ut mig ordentligt, eftersom det är världens ungefär tråkigaste sociala krets (i alla fall att läsa om, i alla fall i Austers tappning). När boken sedan snävar in det ännu mer till att mest objektivera olika NY-intellektuella kvinnor som protagonisten haft relationer med, där klimax nås med den skandinaviska konstveterskan med långa ben, då vill jag bara säga: bevara mig från Paul Austers kåtslag.

Hans-Jörgen Nielsen - Fotbollsängeln. 

Den här boken kanske egentligen mest hamnade åt sidan för att andra böcker kom i min väg. Jag har i alla fall inget intresse av att såga den, men den lyckades uppenbarligen inte heller hålla uppe mitt intresse. Om en alkoholiserad kulturarbetare som en gång var vän med en av landets mest hyllade fotbollsstjärnor. Post-68-skildring, som kan vara bra, men dock knappast når upp i de skandinaviska kollegorna Solstads eller Enquists höjder. Kanske tar upp den här läsningen någon gång.

Silvia Avallone - Stål. 

Hypead realistisk samtidsskildring som berättar om ett stålsamhälle i Toscana. Om arbetarklass på 00-talet som tar droger och röstar på Berlusconi trots att föräldrarna var kommunister; framför allt om de båda bästa vännerna Francesca och Anna som är i 13-14-årsåldern med allt vad det innebär av sexuellt uppvaknande och andra våndor.

Om skildringen av den kvinnliga pubertala sexualiteten ska jag kanske inte uttala mig (även om jag är tveksam, de är inte subjekt i sin egen sexualitet, att bli vuxen i det här hänseendet verkar vara att bli objektifierad, och visst, det kanske är en poäng författarinnan har, men ändå). Samhällsanalysen är väl rimlig, och relevant. Problemet med boken är bara att själva skildringen av den är så fattig. Avallones karaktärer är ytliga och reducerbara till ett par egenskaper var, och får sällan förekomma utan att de eller berättarrösten tydligt poängterar deras funktion i historien (typ: hon, som röstat på kommunisterna och trott på framtiden; typ: han knöt nävarna, som han så ofta lät tala när orden inte räckte), det funkar inte. Klichéer. Allt är oerhört övertydligt, inte en scen lämnas okommenterad. Exempel: när någon kissar i trappan påpekas det att det är “normalt” där de bor, och då har det ändå redan berättats om kisslukten i trapphuset och bostadshusen allmänt sunkiga karaktär.

Jag tänker också på (min nidbild av?) konventionell filmdramaturgi när jag läser. Första scenen är som gjord för adaption. Och boken kännetecknas väl av (min nidbild av?) den kommersiella filmens benägenhet att alltid vara tydlig och fylla varje scen med mening. I en roman på 384 sidor blir det bara tröttsamt.