Ja
vad säger man om en av litteraturkanons kanoner. Vad säger man, när de
korta anteckningarna och anmärkningarna jag gjorde under bokens
inledande 600 sidor var sparade i mobilen som gick sönder? Det finns
mycket att nysta i, och jag minns alltså långt ifrån allt. Men kanske
ska jag, för enkelhetens och transparensens skull, följa mitt
betygssystem här:
“Stil/Språk”: Välskrivet, flyhänt, flödande. De olika karaktärerna har tydligt olika röster, sätt att tala på, som man nog dock blir varse först efter ett bra tag. I berättandet: kontroll, men samtidigt en lite otyglad framtoning, som yttrar sig bl a i Dostojevskijs användande av “etc etc” i slutet av vissa meningar.
“Handling”: Jag följde dåligt med i alla svängningar i svartsjukedramerna, det måste jag nog erkänna. Men om man fokuserar på det som ändå är någon form av centrum i romanen: det allvarliga brottet som begås (en bra bit in): mycket välberättat. Det stressas inte fram. Man lämnas undrande i lagom utsträckning Bokens handling är dock mycket mer än bara den här brottshistorien, avsnitten om skolpojkarnas förehavanden är fint, liksom mycket annat.
“Intelligens”: Dostojevskijs författarskap har ju framställts som en form av prolog till mycket 1900-talsfilosofi- och -kultur. Och de existentiella utläggningarna, som bäst gestaltade i upplysningsbrodern Ivans och fromhetsbrodern Aljosjas konversation någonstans i mitten av boken, är tunga och bra. Men även behandlandet av 1800-talets religionsproblematik, samt skildringen av det ryska samhälle som nyligen gjort sig av med livegenskapen och brottas med sin nationella självbild mellan nihilism, slavofili och västerländsk “modernitet” är underbara.
Kanon.
S2 H2 I3
“Stil/Språk”: Välskrivet, flyhänt, flödande. De olika karaktärerna har tydligt olika röster, sätt att tala på, som man nog dock blir varse först efter ett bra tag. I berättandet: kontroll, men samtidigt en lite otyglad framtoning, som yttrar sig bl a i Dostojevskijs användande av “etc etc” i slutet av vissa meningar.
“Handling”: Jag följde dåligt med i alla svängningar i svartsjukedramerna, det måste jag nog erkänna. Men om man fokuserar på det som ändå är någon form av centrum i romanen: det allvarliga brottet som begås (en bra bit in): mycket välberättat. Det stressas inte fram. Man lämnas undrande i lagom utsträckning Bokens handling är dock mycket mer än bara den här brottshistorien, avsnitten om skolpojkarnas förehavanden är fint, liksom mycket annat.
“Intelligens”: Dostojevskijs författarskap har ju framställts som en form av prolog till mycket 1900-talsfilosofi- och -kultur. Och de existentiella utläggningarna, som bäst gestaltade i upplysningsbrodern Ivans och fromhetsbrodern Aljosjas konversation någonstans i mitten av boken, är tunga och bra. Men även behandlandet av 1800-talets religionsproblematik, samt skildringen av det ryska samhälle som nyligen gjort sig av med livegenskapen och brottas med sin nationella självbild mellan nihilism, slavofili och västerländsk “modernitet” är underbara.
Kanon.
S2 H2 I3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar