Kurt Vonnegut,
som dog 84 och ett halvt år gammal 2007, fann till sitt författarskap ett
framgångskoncept och höll fast vid det. Nu har jag inte gjort någon
systematisk studie, men jag tror att de allra flesta av hans böcker
skulle kunna sammanfattas såhär: bisarr historia berättad på sakligt,
närmast lakoniskt vis, innehållande en eller flera catchphrases eller i
alla fall ofta återkommande ord eller meningar. Ett kalla kriget-typiskt
uppehållande vid Bomben (om den så är atom- neutron- eller
konventionell). Viktiga teman är människans dumhet och dödlighet, och då
särskilt den lättvindighet med vilken vi dödar varandra.
Huvudpersonerna är från amerikanska Mellanvästern.
I Deadeye Dick är det bisarra inte direkt övernaturligt eller sci-fi:igt, som i många av hans andra böcker, men rätt så härligt: protagonistens far var en stenrik men värdelös konstnär som stack till Europa i sin ungdom och blev nära vän med en annan misslyckad konstnär, nämligen Adolf Hitler, när de båda blev nekade inträde i Wiens konstakademi. Relationen uppehålls åtminstone ett tag efter faderns hemkomst till USA: “Hitler was charmed. He had fond memories of Father, he said, and invited him to come to Germany as his personal guest, to see the new social order he was building, which he expected to last a thousand years or more.” (s.34). Vidare, en neutronbomb detonerar i fiktiva Midland City, Ohio, vilket visade “the fundamental harmlessness of a neutron bomb” (s.214), då den tog kål på stadens alla invånare samtidigt som som den inte gjorde någon som helst materiell skada.
So it goes. Jag har läst många böcker av Vonnegut, men jag misstänker att det var cirka fem år sedan jag gjorde det sist, och därför undrade jag om jag fortfarande skulle uppskatta honom. Svaret är att det gjorde jag.
I Deadeye Dick är det bisarra inte direkt övernaturligt eller sci-fi:igt, som i många av hans andra böcker, men rätt så härligt: protagonistens far var en stenrik men värdelös konstnär som stack till Europa i sin ungdom och blev nära vän med en annan misslyckad konstnär, nämligen Adolf Hitler, när de båda blev nekade inträde i Wiens konstakademi. Relationen uppehålls åtminstone ett tag efter faderns hemkomst till USA: “Hitler was charmed. He had fond memories of Father, he said, and invited him to come to Germany as his personal guest, to see the new social order he was building, which he expected to last a thousand years or more.” (s.34). Vidare, en neutronbomb detonerar i fiktiva Midland City, Ohio, vilket visade “the fundamental harmlessness of a neutron bomb” (s.214), då den tog kål på stadens alla invånare samtidigt som som den inte gjorde någon som helst materiell skada.
So it goes. Jag har läst många böcker av Vonnegut, men jag misstänker att det var cirka fem år sedan jag gjorde det sist, och därför undrade jag om jag fortfarande skulle uppskatta honom. Svaret är att det gjorde jag.
S2 H1 I1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar