Doris Lessing - Gräset sjunger

Nobelpristagerskans debutroman från 1950. Mary gifter sig med Dick Turner, och flyttar ut till hans misslyckade gård på Sydrhodesias landsbygd. Hon blir deprimerad, och så småningom i princip galen, och misslyckas med det som är kolonisatörsamhällets första och största dygd: det totala dominerandet av “infödingarna”.

Nyckelcitat: 

“När en vit man av en händelse ser en infödd i ögonen och märker att denne är en mänsklig varelse (den viktiga regeln är att inte märka det) känner han sig skyldig, förnekar skuldkänslan och förvandlar den till ett vredesutbrott. Han tar till piskan.” 194

Historien slutar givetvis i katastrof. Jag känner lite att det finns ett släktskap med den enda andra Lessing-romanen jag läst: The Fifth Child. Båda handlar om ett förfall, som bokens huvudpersoner är smärtsamt medvetna om utan att lyckas göra något åt.

Den hemskheten, tillsammans med den hemska skildringen av kolonialismens hemskhet, gör boken mycket bra.

S1 H1,5 I2

Silke Scheuermann - Timmen mellan hund och varg

Journalistinna flyttar från Rom hem till Frankfurt, och blir genast uppsökt av sin äldre syster, en konstnärinna som lever ett liv som kollapsar runt henne och därmed skapar destruktiva relationer till människorna kring sig.

Stilen är saklig och nykter. Bokens tema kan sägas vara att relationer - även de som borde vara eller kanske till och med delvis är kärleksfulla - förstör och gör ont. Det, kanske tillsammans med att mycket utspelar sig under nätter eller tidiga morgnar, gör att boken är något “unheimlich” (kuslig, obehaglig, hemsk). Samtidigt uppfattar jag slutet som försiktigt hoppfullt.

Jag har i alla fall nytt hopp om den unga tyska författarvågen igen efter att blivit besviken av både Zeh, Kehlmann, och i viss mån Erpenbeck.

S1,5 H1,5 I2

Felicitas Hoppe - Pigafetta

Antonio Pigafetta var kartläsare på Magellans jordenruntfärd på 1500-talet, och därmed en av de första personerna som åkte runt jordklotet i en resa (vilket Magellan själv inte gjorde eftersom han fick ett spjut i bröstet vid Filippinerna). Även Hoppe seglade runt jorden, dock på ett containerfartyg, på 1990-talet, och den resan, tillsammans med hennes litterära livsresa, är grunden till den mycket speciella romanen Pigafetta.

Berättelsen hänger endast hjälpligt ihop, då skildringen av resan är absurd, och Hoppe blandar in historiska händelser och ren fantasi, samt även (enligt baksidestexten, jag fattade det inte) byter berättarperspektiv. Enligt efterordet, skrivet av min gamla tysklärare Martin Hellström, handlar boken både om drömmen om resan, den verkliga resan och berättelsen om resan, “där det sista är ett försök att omvandla verkligheten (det vill säga den verkliga resan) till drömmen om resan, med andra ord till en text som har nästan ingenting att göra med den verkliga resan men som ändå aldrig hade kommit till utan denna resa.”

I vart fall är det en extremt roande historia. Lekfullhet och knas i en fin symbios med intelligens och bildning, samt ett väldigt levande och humoristiskt språk. Detta betyder dock inte att det inte finns underliggande stråk av allvar.

Några citat:

“Det händer att även lättare lotsar drunknar, men de här var utmärkta klättrare, rödhåriga och fräkniga, av irländsk härkomst, hävdade geografen som genast hatade dem, drottningens fiender.” s.22 

“Den natten slog en av kockarna ihjäl en matros, som slog ihjäl en annan som hade jagat en råtta och generalkaptenen kastade alla tre i havet, råttan sist, och jag såg hatet i de andra kockarnas ögon.” s.?

“...i Botaniska trädgården, där det finns tre sorters trädgårdsmästare: Gräsmattans ansare, växtlighetens väktare, och odlare av nya och sällsamma växter som kommer att få namn efter hustrur till ministrar, kejsare och skådespelare, för att på så vis stärka det förenande bandet mellan nationerna och främja människosläktets skönhet och kultur i alla världsdelar.” s.125

 

S 2,5 I2

Siegfried Lenz - Tyst minut

Gymnasieelev har en sommarflirt med sin lärarinna, som sedan omkommer i en olycka.

Smaka på det. Det låter inget vidare. Men det var det. Det var en väldigt bra kortroman. 

Det man misstänker med temat - att författaren skulle måla upp det hela som en bombastisk skildring av “förbjuden kärlek” som “slutar i död”, eller låta det vara en senpubertal sexdröm i stil med “erfaren kvinna inviger i erotikens mysterium” - görs inte, och det är skönt.

Visst är det en viktig och komplicerande faktor att kärleksförhållandet är mellan lärarinna och elev, men det blåses inte upp. Visst är det förfärligt hur hon dör, men skildrandet av det är också klichébefriat och inte uppförstorat. I stort är det en relativt stillsam skildring, Lenz är tillräckligt erfaren för att förstå att en dramatisk historia inte kräver ett dramatiskt språk.

Bara små saker bryter upp det annars väldigt raka berättandet. Dels hur Christian här och där, oftast bara i en mening, ändrar från att tala om Stella från tredje till andra person singularis. Som om det ligger en sentimental och självutlämnande berättelse dold bakom den mer sakliga. (“Innan jag räckte muggen till Stella drack jag själv några klunkar. Du log och tog emot muggen, så vacker du var”). Dels hur berättelsen växlar i tid, och att jag inser först efteråt att jag inte förstått vad som hänt när, och undrar om berättelsen verkligen hänger ihop kronologiskt.

Sedan gillar jag också väldigt mycket att handlingen är förlagd till ett litet hamnsamhälle, där Christians pappa kör stenbumlingar på en pråm och där sjömannakulturen genomsyrar samhället.

S2 H1,5 I1,5

Elfriede Jelinek - Pianolärarinnan

Berättelsen om pianolärarinnan Erika Kohut, hennes destruktiva förhållande till samhället och människor i sin närhet, framför allt då till sin mor, som kontrollerar henne psykologiskt, och till pianoeleven Walter Klemmer. En tidvis fruktansvärd och obehaglig bok, men samtidigt farsartad och absurd. Vissa partier (som t ex den som involverar rakblad och könsorgan) är smärtsamma och närmast oläsbara. Samtidigt finns det något njutbart i själva språket, och detta är en kombination som gör boken intressant. Inte minst gillar jag metaforbruket, där liknelser ofta bara flikas in, som i förbifarten, men på ett väldigt infallsrikt sätt:

“Klemmer har drivit in Erika i ett hörn, hon har bara ett smyghål kvar, som leder raka vägen till getingbot på första våningen; den dithörande dörren kan man redan tydligt känna igen. Den gamla getingen bullrar därbakom med kastruller och pannor, man hör och ser det som en skuggbild genom det upplysta köksfönstret som vetter ut mot farstun.”

Läste knappt halva på tyska och drygt halva på svenska, båda versionerna bra. Ett visst ordlekande förlorades säkert i översättningen, men å andra sidan lade översättarinnan till annat, som det om att ta gift och vara gift.

S2 H1 I1,5

P.O. Enquist - Magnetisörens femte vinter

Den här tidiga boken av Enquist (1964) behandlar på sätt och vis det tema som senare böcker jag läst av honom också gör, nämligen vetandet i historien.

Huvuddelen av handlingen handlar om när magnetisören och charlatanen Friedrich Meisner befinner sig i den lilla tyska staden Seefond i slutet av 1700-talet. Meisner, som jagats ut ur flera städer tidigare, botar en läkares dotter, som varit blind men på ett besynnerligt vis får synen tillbaka efter Meisners behandling. Trots detta blir Meisner till slut hatad och fängslad i Seefond, då hans behandling i senare fall avslöjas som bedrägeri.

I ett sent kapitel ställs Meisners verksamhet dels mot kyrkan och dels mot den samtida läkarvetenskapen. Mot kyrkan talar Meisner själv. Om hans “fluidum” är båg, vad är då “helig ande”? Om han bedrar folk för pengar, vad är då kyrkans förräntningar och klostrens ekonomiska bidrag?

Mot läkarvetenskapen talar den moderna läsarens mer sentida kunskap. För läkaren Selinger räknar i boken upp sina beprövade och vetenskapligt sanktionerade metoder, såsom hank i nacken, kvicksilver, spanskt snus i näsan och salta bad, och allt detta kan i retrospekt i lika stor mån som Meisners metoder betraktas som närmast komiskt icke-vetenskapligt.

Jag tror inte att Enquist med det totalt vill relativisera vetenskapen, men han tycks ändå vilja fundera kring om det inte är så att vår vilja till kunskap och kontroll ständigt leder oss mot bedrägeri, oavsett om det sedan landar i magnetisörer, religion, eller ofullständig vetenskap. Kanske kan man säga att historien om den uppenbara bedragaren Meisner blir en bild av den mänskliga dragningen till bedrägeriet.

Men vad vet jag? I alla fall: jag blev inte jätteimponerad av den här boken, även om jag gillar Enquists sätt att skriva på redan i 60-talstappningen, som jag inte var bekant med innan. Skildringen av det historiska vetandet tyckte jag dock gjordes bättre i både Boken om Blanche och Marie och Livläkarens besök.

S1 H1 I1,5