Uwe Timm - Upptäckten av currywursten

En konventionellt berättad och småtrevlig historia, som närmast känns gjord för att bli filmmanus, vilket den också blivit. Berättaren bestämmer sig för att ta reda på den tyska specialiteten currywurstens (tärnad korv stekta i en ketchup och curry-röra) ursprung, men får en hel liten historia om kärlek mellan generationsgränser (denna tematik i Thorén och Lindskogs utgivning!) vid andra världskrigets och nazismens slut, komplett med svartabörshandel, angiveri, vardagsmotstånd och dylikt.

Jag hade nästan hoppats ännu mer på den här romanen. Jag har läst Timms ”I skuggan av min bror” (som ej fick någon kommentar här, då jag mer uppfattade det som en dokumentär skildring än som skönlitteratur), där han berättar om sin bror SS-soldaten, och den tyckte jag väldigt mycket om. Det här är tunnare, även om det också behandlar kriget. Romanformen känns mindre ärlig och relevant i en jämförelse dem emellan.

H1 I1

Sara Lidman - Tjärdalen

Tjärdalen - Lidmans debutroman från 1953 - är mer koncentrerad, kanske kan man säga förtätad, än Hjortronlandet. Nu är även detta trots sitt korta omfång en imponerande skildring av ett helt socialt sammanhang (här främst byn Ecksträsks bönder och inte dess torpare) med dess relationer och strukturer, men häri finns också en specifik dramatisk händelse som är bokens själva nod och som driver den framåt.
 
Möjligen är den prosa som inte är på dialekt något mindre förfinad än i Hjortronlandet, men det betyder inte att den är sämre än jättebra.

Jag läste en gång ungefär tre och en halv av de fem böcker som utgör Lidmans jernbane-svit, men avbröt av någon anledning läsningen. Fram tills nu har jag tyckt det varit jobbigt att jag förmodligen skulle behöva läsa om alla för att ”klara av” sviten, men efter de senast lästa Lidman-böckerna känns det faktiskt mest roligt att börja om från början.

S2,5 H2,5 I3

Sara Lidman - Hjortronlandet

Det känns som att Sara Lidmans språkbehandling häri är bland det bästa jag läst på svenska, och därmed rimligen över huvud taget. Det finns en fin dynamik mellan det otroligt vackra berättarspråket och karaktärernas talade språk, som i sig har en dynamik mellan västerbottniskan å den ena sidan och de bildades och överhetens svenska å den andra.

"Redan som andraklassist i seminariet lärde hon sig förlöjliga nybörjarna, de vadmalsklädda ungdomarna från enstakagårdar som kom till seminariet på Jakt efter Sanningen.

- Men men men vad är det för mening med livet, stammade de och trodde sig ensamma om frågan.

- I vilken betydelse använder du ordet livet, hade hon lärt sig fråga till svar. Det fanns ett ännu elegantare: vad menar du med mening." (s.57, om bylärarinnans studietid.) 

"han som finge sitta inne i en kammare å lukta gott med en bok i nävanom, he skull fäll ändå vara himmelriket" (s. 66, när Petrus hälsar på hos lärarinnan.) 

Lägger man därtill att det hela är en ytterst skarp skildring av de oftast ojämlika och problematiska relationer samhället är uppbyggt av – häri mellan män och kvinnor, mellan torpare och bönder, torpare och överheten eller bara torpare sinsemellan – så betyder det att det här är en helt makalöst bra bok. Inte minst eftersom Lidman, även om det hela ibland känns som en inverterad och ondskefull Bullerbysaga, också lyckas framställa sådant som är vackert och gott i livet.

 

”Sommartid var det enklare att leva.” ”Om någon sade ’snö’ en sommardag skrattade alla, ordet lät  så overkligt, hörande till den period då de själva varit annorlunda, timliga.” (s.77)

 S3 H2 I3

Erica Jong - Rädd att flyga

Jongs verk från 1973 har förtjänat sin klassikerstatus genom att det är en bok som både är skriven av en kvinna och explicit skildrar kvinnlig sexualitet genom en kvinnlig huvudpersons egen berättelse. Den poängen med boken har möjligen åldrats något, men en viss feministisk insikt i vad det är att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle tycks mig fortfarande vara relevant, såvitt jag som man kan bedöma.

Men jag var ändå inte särskilt begeistrad över romanen, och det jag inte tycker om med den är nog främst något som jag tycker går igen i mycket nordamerikansk litteratur, i alla fall från ungefär Jongs tid och framåt: en pratig stil där huvudpersonen tycks veta allt om sig själv och också tycks vara liksom tvungen att berätta allt om sig själv. Som om litteraturens uppgift var att framställa en enskild individs liv så totalt som möjligt utifrån individens egen uppfattning om och analys av detsamma. Är det psykoanalysens fel? Här, precis som hos Auster, är det den med kulturellt kapital bemängda men kanske ändå något ytliga amerikanska medelklassen som står i fokus, och jag är fortfarande inte så intresserad.

I1

Asli Erdoğan - Staden i den röda kappan

Erdoğans bok Staden i den röda kappan handlar om turkiska Özgür, som bor i Rio och skriver en roman med titeln Staden i den röda kappan, ur vilken man också får läsa utdrag här och var. Det hela är dock inte så metalitterärt som man kanske skulle kunna tro, det görs ingen förvillande postmodern sammanblandning av de båda romanerna; även om Özgür skriver om sitt liv, och saker som även finns i Erdoğans roman därmed återkommer hos den förra, så hålls de båda verken tydligt isär. Här måste jag också säga att Erdoğans relativt sparsmakade prosa är långt bättre än Özgürs dito, som är av det mer pompösa slaget.

Rio de Janeiro är alltså bokens centrum, och det är inte direkt någon turistbroschyr över staden som målas upp. Snarare möter vi en fasansfull bild över våld, fattigdom, misär svek, smuts och ett närmast outhärdligt klimat. Mitt i detta befinner sig då europeiska Özgür, som en främling med stort F och försöker navigera i den nya världen. Det är ett ytterst exotiserande porträtt: Rio är vilt, farligt och otämjt, kanske till och med barbariskt, och jag vet här inte riktigt vad jag ska göra med den bilden.

S1

Jean Rhys - Wide Sargasso Sea

Idén med den här romanen är mycket smart. Den är en form av prequel till klassikern Jane Eyre, och här i Rhys verk får vi främst följa den kvinna som blir ”den galna kvinnan på vinden” i Charlotte Brontës roman. Antoinette Cosway, som hon heter häri, är en vit kreol i Karibien och romanen utspelar sig i Dominica och Jamaica, främst under tiden då slaveriet just blivit avskaffat.

Bokens främsta tillgång förutom den postkoloniala grundidén torde vara dess förmåga att måla upp en unheimlich stämning; omgivningen är hotfull, och saker hamnar mer och mer utanför huvudkaraktärernas kontroll.

Sammantaget: utan att ha blivit överväldigad tycker jag att det är bra. 

S1 H0,5 I1,5

Andrzej Tichý - Sex liter luft

Tonårige Ivan vaknar en morgon i något som väl är en förort utanför Malmö, och inser gradvis att alla människor är försvunna. Bara han själv är kvar. Ungefär halva romanen skildrar vad Ivan gör i detta helt ensamma tillstånd, och kusligheten i det tillståndet fångas väl, bland annat i skildringen över hur det mänskligt skapade fortsätter fungera utan människorna - hur vattnet fortsätter rinna, hur gatljusen fortsätter tändas och släckas. 

Förutom att berätta om Ivan framåt från den här morgonen, så berättas det också bakåt, om veckorna före händelsen. Och den delen av boken är ett mycket välgjort mer socialrealistiskt utsnitt ur en förortstonårings liv. 

Sex liter luft fick Borås Tidnings debutantpris 2006.

S1,5 H1,5 I1,5

P.O. Enquist - Sekonden

Precis som i den novellsamling som utkom tre år efter Sekonden utspelar sig den sistnämnda efter 1968, något som kommenteras med att vårarna i Prag och Paris är slut, och att det nu har blivit höst och till och med vinter (s.55). Men det råder inte i Sekonden samma känsla av att det är över, att upproren är slut. Socialismens möjligheter är något av det som protagonisten Christian Jonsson-Egnestam-Lindner utforskar. Exempelvis spelar DDR en stor roll i boken, och även om den östtyska staten inte framställs okritiskt på något vis så framträder den som ett reellt och kanske bättre alternativ än det kapitalistiska Sverige.

Förhållandet mellan idrott, politik och ideologi i stort är också ett av romanens huvudteman, det finns många citat som skulle kunna illustrera detta, men jag väljer två om boxning:

”Jag vet inte om det är möjligt att på ett avgörande sätt urskilja skillnaderna i två politiska system genom att jämföra boxarens beteendemönster och boxningspublikens attityder, men varför inte, förmodligen finns det sämre metoder att bedriva politisk analys.” (s.133-4). 

”Den rit som kallas proffsboxning avslöjar det kapitalistiska samhällets struktur, är alltså farlig och förbjuds i Sverige. Konsten är tillåten däremot. I DDR censureras författare, medan boxningen är ofarlig. Varje system har sina små rädslor." (s.177)

Annars är det den gripande historien om Christians far, den berömda idrottsmannen, som strukturerar romanen. Redan tidigt framkommer att historiens själva klimax är att han fuskar när han slår svenskt rekord i släggkastning, men episoden berättas egentligen inte förrän mot slutet, och Enquist lyckas på det viset behålla en spänning i romanens historia.

Det kan också tyckas som två disparata delar, men berättelsen om den ensamma fuskande idrottsmannen vävs vackert in i sonens/protagonistens storslagna utläggningar om idrott och ideologi; var faderns fuskande kanske rentav den yttersta konsekvensen av de rådande tankesystemen?

S2 H2 I3 

(Hos Bengtssonz, där den fick högsta betyg(!) finns en mängd citat från boken.)

Virginia Woolf - Mrs. Dalloway

Trots att romanen är tunn till omfånget så innehåller den mycket. Huvudpersonen Mrs Dalloways liv spelas genom minnen och återblickar upp under den ramhandling som är en enda dag, då hon anordnar en fest och då hon återser en ungdomskärlek. Här finns en kontemplativ hållning till livet, ungdomen och kärleken som är mycket bra. Det finns också välgjorda sidospår, och främst av dessa håller jag krigsveteranen Septimus historia och öde.

Skildringen av den brittiska eliten är bra. Likaså är det ett lyckat tidsdokument över det tidiga tjugotalet. Det Storbritannien som visserligen fortfarande är en kolonialmakt, men som trots allt har den viktorianska eran bakom sig, och är lite vingklippt efter det stora kriget. Modernitetens frambrytande syns också, och är kanske främst gestaltat genom bilarnas framfart och tempot på gatorna i stort.

Visserligen leder medvetandeströmstilen hos Woolf till att jag emellanåt tappar tråden och har svårt att koncentrera mig, men när jag väl kommer in i läsningen så är den mycket njutbar.

S2 H1 I2,5

Min läsning 2012

Jaha, så var det dags för en kort sammanfattning av min läsning under år 2012.

Jag har läst 26 skönlitterära böcker. Av dessa har femton varit skrivna av män och elva av kvinnor. Flest böcker har som vanligt varit skrivna av svenska författare; landsfördelningen ser ut som följer:

8 böcker: Sverige
2 böcker: Nigeria, Tyskland, USA
1 bok: Storbritannien, Italien, Argentina, Albanien, Ryssland, Kina, Österrike, Kanada, Egypten, Finland, Kroatien, Bosnien

Tidigare sammanfattningar nås här och här.

Thomas Mann - Buddenbrooks

Jag har, sorgligt nog, inte läst Thomas Mann tidigare, men tycker att Buddenbrooks var på många sätt lysande. Några stolpartade iakttagelser:

Det är en fin historisk roman i det att man i den ser hur 1800-talet rullar på. Dels i viktiga händelser som krigen med Frankrike eller revolutionsåret 1848, dels i personernas leverne och affärer: Buddenbrook-patriarken Johann talar franska, hans son Jean är religiös, Thomas är involverad i järnvägens utbyggnad.

Det som skänker det hela dess spänning är ju familjens ödesmättade nedgång. Man känner till den från början, men det är ändå så dramatiskt hur allting glider Thomas och hans syskon ur händerna.

Intressant om den moderna borgerligheten, dess ideal, dess människosyn. De undre och adliga klasserna förekommer mest i utkanten, och inte är särskilt sympatiskt skildrade, men romanen får ändå sägas vara en god samhällsskildring.

Också väldigt bra förmedlande av de olika familjemedlemmarnas själsliv och slitningar. Tony Buddenbrook är något av en favoritkaraktär.

S 2,5 H2,5 I2,5

Johannes Anyuru - En storm kom från paradiset

En på många sätt briljant skildring av författarens pappas öde och vedermödor. P, som fadern heter i boken, går en utbildning i Grekland för att han ska bli stridspilot i det ugandiska flygvapnet. Men innan utbildningen är färdig tar Idi Amin makten i Uganda och förutsättningarna förändras. För P ändras situationen så pass mycket att när boken inleds så befinner han sig i ett förhörsrum i ett fängelse i Tanzania.

Via bland annat ett flyktingläger i Kenya hamnar P till slut i Sverige, på Hisingen, på Volvo. Förutom vägen dit får vi också veta något om såväl P:s barndom som om författarens/berättarjagets.

En storm kom från paradiset är ytterst varsamt och vackert berättad. Historien drivs framåt med en effektiv dramaturgi utan att följa några tillrättalagda mallar. Framställningen är vacker, poeten Anyurus språk är välavvägt. Vissa typer av formuleringar kan man känna igen från hans poesi, men han är sparsam med språkliga utsvävningar.

Ett typexempel på hur han skriver:

“De hade öknamn på varandra också. Hussein skulle bli helikopterpilot och hade kommit in på skolan bara för att flera av hans släktingar hade höga poster inom Ugandas armé, och de sade att han skulle lära sig flyga en mygga, en gräddvisp, vad mer, en trollslända, de brottades i gruset och skrattade.”

Ett till, som minner än mer om Anyurus poesi:

“Jag har en kompis från Afrika också, S, han bor granne med mig. Vi spelar basket ibland den här sommaren. Hans pappa kommer också från ett krig i Afrika och teven står alltid på hemma hos honom utan någon kanal inställd och hans skratt hör till kroppen och till metallen i cyklarnas ramar, till nätstängslen”

S2,5 H2,5 I2

Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz fick Augustpriset som årets skönlitterära bok, men för min del kunde boken lika gärna klassats som dokumentär, eller biografi. Att Rosenbergs hemmaplan är journalistik och essäistik och inte skönlitteratur tycker jag märks. Han argumenterar, han redovisar fakta, han reflekterar över sig själv som barn (jag gillar hur han vid infallen mellanstadieålder byter bort Barnet och säger “Det är jag nu”) - men skriver han skönlitterärt? Jag vet inte. Det man kan säga säkert i frågan är väl att gränsen är mycket svår att dra.

Hur som helst så är det en riktigt bra bok. Här kombineras två typer av vanliga 1900-talsskildringar: skildringen av folkhemmet/det moderna Sverige, och skildringen av förintelsen. Effekten som uppnås är drabbande. Att det finns en samtidighet mellan folkhem och förintelse rent kronologiskt känner man ju till, men samtidigheten känns mer när de här möts i ett personligt öde hos en som varit i Auschwitz och vänt för att i stället hamna i ett nybyggt Södertäljeområdes “ljus, luft och grönska” (s.8). Det här förstärks också av saker som Rosenbergs beskrivningar av Länstidningen, som i spalterna bredvid varandra ställer upp nyheter om Citybildningen och krigets massmord.

Det personliga ödet är författarens fars. Ett sätt att beskriva krocken mellan de båda 1900-talsvärldarna för denne gör Rosenberg med begreppet  “språkförbistring”. Språkförbistring har den gängse språkliga betydelsen, som här handlar om översättningsproblem mellan jiddisch, polska, tyska och svenska, men mer och mer får begreppet också en innebörd av hur det inte går att bli förstådd som förintelseoffer i det skonade modernistiska Sverige. Göran Rosenbergs farbror skriver i ett brev, närmast förvånat triumfatoriskt att: “Sverige är ett land där det inte finns någon antisemitism. Och inte nog med det, det finns överhuvudtaget ingen judefråga.” (s.119) - men det betyder inte att det är enkelt att som före detta förföljd jude slå sig ner och leva ett normalt liv som fabriksarbetare i folkhems-Sverige.

Rosenberg beskriver hans föräldrars slingriga väg från ghettot i Lodz till Södertälje, han beskriver sin egen uppväxt och han beskriver sin fars kamp för att hitta ett tryggt sätt att leva sitt liv, och - inte minst smärtsamt - för att försöka få upprättelse och ersättning i efterhand. Det hela är mycket läsvärt.

S1 H1,5 I2

Nawal el Saadawi - Den stulna romanen

El Saadawi sparar inte på krutet i sin uppgörelse med patriarkatet, dubbelmoralen, klassamhället och den förtryckande religionen i Egypten. Våld, pedofili och hat mellan såväl samhällsklasser som äkta makar fyller sidorna.

Främst skildras skribenten Bodour, hennes förfärlige make Zakariya, samt Bodours båda döttrar. Magida, som går i sina föräldrars fotspår och blir skribent på en tidning, men mest köper sina texter för skrattretande summor av fattiga medarbetare, och Zina Bint-Zinaat, som överges av Bodour då hon föddes i ett utomäktenskapligt förhållande. Zina spelar i romanen en form av huvudroll som jag inte helt är på det klara med, men som möjligen kan tolkas som en symbol för friheten från överklassens hat, hyckleri och misslyckanden. Zina är vacker, självständig och exceptionellt talangfull och blir, trots att hon växer upp som fattigt gatubarn, en stjärna, en av Egyptens mest berömda artister, som Magida är avundsjuk på och religiösa patriarker åtrår sexuellt, men vet att de inte kan få.

Det som kallas “Den stulna romanen” är ett bokmanus som Bodour skriver, och som kanske försvinner vid ett par tillfällen under berättelsens gång. Den för in ett metaperspektiv, för ibland kommunicerar Bodours romankaraktärer med Saadawis, och ibland vet man som läsare inte vad som sker i vilken av romanerna.

I stort är det en ledsam berättelse om hur ett post-postkolonialt egyptiskt samhälle faller samman under den internationella ekonomins och religionens dubbla våld.

S1 H1 I1,5