Det känns som att Sara Lidmans språkbehandling häri är bland det bästa jag läst på svenska, och därmed rimligen över huvud taget. Det finns en fin dynamik mellan det otroligt vackra berättarspråket och karaktärernas talade språk, som i sig har en dynamik mellan västerbottniskan å den ena sidan och de bildades och överhetens svenska å den andra.
"Redan som
andraklassist i seminariet lärde hon sig förlöjliga nybörjarna, de
vadmalsklädda ungdomarna från enstakagårdar som kom till seminariet på Jakt
efter Sanningen.
- Men men men vad är det för mening med livet, stammade de och trodde sig
ensamma om frågan.
- I vilken betydelse använder du ordet livet, hade hon lärt sig fråga till
svar. Det fanns ett ännu elegantare: vad menar du med mening." (s.57, om bylärarinnans studietid.)
"han som finge
sitta inne i en kammare å lukta gott med en bok i nävanom, he skull fäll ändå
vara himmelriket" (s. 66, när Petrus hälsar på hos lärarinnan.)
Lägger man därtill
att det hela är en ytterst skarp skildring av de oftast ojämlika och
problematiska relationer samhället är uppbyggt av – häri mellan män och kvinnor,
mellan torpare och bönder, torpare och överheten eller bara torpare sinsemellan
– så betyder det att det här är en helt makalöst bra bok. Inte minst eftersom
Lidman, även om det hela ibland känns som en inverterad och ondskefull
Bullerbysaga, också lyckas framställa sådant som är vackert och gott i livet.
”Sommartid var det
enklare att leva.” ”Om någon sade ’snö’ en sommardag skrattade alla, ordet
lät så overkligt, hörande till den
period då de själva varit annorlunda, timliga.” (s.77)
S3 H2 I3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar