Tjärdalen - Lidmans debutroman från 1953 - är mer koncentrerad, kanske kan man säga förtätad, än Hjortronlandet. Nu är även detta trots sitt korta omfång en imponerande skildring av ett helt socialt sammanhang (här främst byn Ecksträsks bönder och inte dess torpare) med dess relationer och strukturer, men häri finns också en specifik dramatisk händelse som är bokens själva nod och som driver den framåt.
Möjligen är den prosa som inte är på dialekt något mindre förfinad än i Hjortronlandet, men det betyder inte att den är sämre än jättebra.
Jag läste en gång ungefär tre och en halv av de fem böcker som utgör Lidmans jernbane-svit, men avbröt av någon anledning läsningen. Fram tills nu har jag tyckt det varit jobbigt att jag förmodligen skulle behöva läsa om alla för att ”klara av” sviten, men efter de senast lästa Lidman-böckerna känns det faktiskt mest roligt att börja om från början.
S2,5 H2,5 I3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar