Uwe Timm - Upptäckten av currywursten

En konventionellt berättad och småtrevlig historia, som närmast känns gjord för att bli filmmanus, vilket den också blivit. Berättaren bestämmer sig för att ta reda på den tyska specialiteten currywurstens (tärnad korv stekta i en ketchup och curry-röra) ursprung, men får en hel liten historia om kärlek mellan generationsgränser (denna tematik i Thorén och Lindskogs utgivning!) vid andra världskrigets och nazismens slut, komplett med svartabörshandel, angiveri, vardagsmotstånd och dylikt.

Jag hade nästan hoppats ännu mer på den här romanen. Jag har läst Timms ”I skuggan av min bror” (som ej fick någon kommentar här, då jag mer uppfattade det som en dokumentär skildring än som skönlitteratur), där han berättar om sin bror SS-soldaten, och den tyckte jag väldigt mycket om. Det här är tunnare, även om det också behandlar kriget. Romanformen känns mindre ärlig och relevant i en jämförelse dem emellan.

H1 I1

Sara Lidman - Tjärdalen

Tjärdalen - Lidmans debutroman från 1953 - är mer koncentrerad, kanske kan man säga förtätad, än Hjortronlandet. Nu är även detta trots sitt korta omfång en imponerande skildring av ett helt socialt sammanhang (här främst byn Ecksträsks bönder och inte dess torpare) med dess relationer och strukturer, men häri finns också en specifik dramatisk händelse som är bokens själva nod och som driver den framåt.
 
Möjligen är den prosa som inte är på dialekt något mindre förfinad än i Hjortronlandet, men det betyder inte att den är sämre än jättebra.

Jag läste en gång ungefär tre och en halv av de fem böcker som utgör Lidmans jernbane-svit, men avbröt av någon anledning läsningen. Fram tills nu har jag tyckt det varit jobbigt att jag förmodligen skulle behöva läsa om alla för att ”klara av” sviten, men efter de senast lästa Lidman-böckerna känns det faktiskt mest roligt att börja om från början.

S2,5 H2,5 I3

Sara Lidman - Hjortronlandet

Det känns som att Sara Lidmans språkbehandling häri är bland det bästa jag läst på svenska, och därmed rimligen över huvud taget. Det finns en fin dynamik mellan det otroligt vackra berättarspråket och karaktärernas talade språk, som i sig har en dynamik mellan västerbottniskan å den ena sidan och de bildades och överhetens svenska å den andra.

"Redan som andraklassist i seminariet lärde hon sig förlöjliga nybörjarna, de vadmalsklädda ungdomarna från enstakagårdar som kom till seminariet på Jakt efter Sanningen.

- Men men men vad är det för mening med livet, stammade de och trodde sig ensamma om frågan.

- I vilken betydelse använder du ordet livet, hade hon lärt sig fråga till svar. Det fanns ett ännu elegantare: vad menar du med mening." (s.57, om bylärarinnans studietid.) 

"han som finge sitta inne i en kammare å lukta gott med en bok i nävanom, he skull fäll ändå vara himmelriket" (s. 66, när Petrus hälsar på hos lärarinnan.) 

Lägger man därtill att det hela är en ytterst skarp skildring av de oftast ojämlika och problematiska relationer samhället är uppbyggt av – häri mellan män och kvinnor, mellan torpare och bönder, torpare och överheten eller bara torpare sinsemellan – så betyder det att det här är en helt makalöst bra bok. Inte minst eftersom Lidman, även om det hela ibland känns som en inverterad och ondskefull Bullerbysaga, också lyckas framställa sådant som är vackert och gott i livet.

 

”Sommartid var det enklare att leva.” ”Om någon sade ’snö’ en sommardag skrattade alla, ordet lät  så overkligt, hörande till den period då de själva varit annorlunda, timliga.” (s.77)

 S3 H2 I3

Erica Jong - Rädd att flyga

Jongs verk från 1973 har förtjänat sin klassikerstatus genom att det är en bok som både är skriven av en kvinna och explicit skildrar kvinnlig sexualitet genom en kvinnlig huvudpersons egen berättelse. Den poängen med boken har möjligen åldrats något, men en viss feministisk insikt i vad det är att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle tycks mig fortfarande vara relevant, såvitt jag som man kan bedöma.

Men jag var ändå inte särskilt begeistrad över romanen, och det jag inte tycker om med den är nog främst något som jag tycker går igen i mycket nordamerikansk litteratur, i alla fall från ungefär Jongs tid och framåt: en pratig stil där huvudpersonen tycks veta allt om sig själv och också tycks vara liksom tvungen att berätta allt om sig själv. Som om litteraturens uppgift var att framställa en enskild individs liv så totalt som möjligt utifrån individens egen uppfattning om och analys av detsamma. Är det psykoanalysens fel? Här, precis som hos Auster, är det den med kulturellt kapital bemängda men kanske ändå något ytliga amerikanska medelklassen som står i fokus, och jag är fortfarande inte så intresserad.

I1

Asli Erdoğan - Staden i den röda kappan

Erdoğans bok Staden i den röda kappan handlar om turkiska Özgür, som bor i Rio och skriver en roman med titeln Staden i den röda kappan, ur vilken man också får läsa utdrag här och var. Det hela är dock inte så metalitterärt som man kanske skulle kunna tro, det görs ingen förvillande postmodern sammanblandning av de båda romanerna; även om Özgür skriver om sitt liv, och saker som även finns i Erdoğans roman därmed återkommer hos den förra, så hålls de båda verken tydligt isär. Här måste jag också säga att Erdoğans relativt sparsmakade prosa är långt bättre än Özgürs dito, som är av det mer pompösa slaget.

Rio de Janeiro är alltså bokens centrum, och det är inte direkt någon turistbroschyr över staden som målas upp. Snarare möter vi en fasansfull bild över våld, fattigdom, misär svek, smuts och ett närmast outhärdligt klimat. Mitt i detta befinner sig då europeiska Özgür, som en främling med stort F och försöker navigera i den nya världen. Det är ett ytterst exotiserande porträtt: Rio är vilt, farligt och otämjt, kanske till och med barbariskt, och jag vet här inte riktigt vad jag ska göra med den bilden.

S1

Jean Rhys - Wide Sargasso Sea

Idén med den här romanen är mycket smart. Den är en form av prequel till klassikern Jane Eyre, och här i Rhys verk får vi främst följa den kvinna som blir ”den galna kvinnan på vinden” i Charlotte Brontës roman. Antoinette Cosway, som hon heter häri, är en vit kreol i Karibien och romanen utspelar sig i Dominica och Jamaica, främst under tiden då slaveriet just blivit avskaffat.

Bokens främsta tillgång förutom den postkoloniala grundidén torde vara dess förmåga att måla upp en unheimlich stämning; omgivningen är hotfull, och saker hamnar mer och mer utanför huvudkaraktärernas kontroll.

Sammantaget: utan att ha blivit överväldigad tycker jag att det är bra. 

S1 H0,5 I1,5

Andrzej Tichý - Sex liter luft

Tonårige Ivan vaknar en morgon i något som väl är en förort utanför Malmö, och inser gradvis att alla människor är försvunna. Bara han själv är kvar. Ungefär halva romanen skildrar vad Ivan gör i detta helt ensamma tillstånd, och kusligheten i det tillståndet fångas väl, bland annat i skildringen över hur det mänskligt skapade fortsätter fungera utan människorna - hur vattnet fortsätter rinna, hur gatljusen fortsätter tändas och släckas. 

Förutom att berätta om Ivan framåt från den här morgonen, så berättas det också bakåt, om veckorna före händelsen. Och den delen av boken är ett mycket välgjort mer socialrealistiskt utsnitt ur en förortstonårings liv. 

Sex liter luft fick Borås Tidnings debutantpris 2006.

S1,5 H1,5 I1,5