Assia Djebar - Kärleken, kriget

Boken varvar berättelser från när Frankrike intog och koloniserade Algeriet på 1830-talet och framåt med skildringar av algeriska kvinnor, främst från tiden för befrielsekriget (1954-62). Boken innehåller också delar som mer tycks berättade av författarjaget. Ofta vet man inte vem som berättar. En “mosaik” har boken kallats och det är ett rimligt ordval, små skärvor bildar tillsammans en helhet, en lärorik bild av den koloniala historien.

Delarna om kriget, och om Frankrikes gradvisa erövrande av Algeriet är oerhört bra upplagda och formulerade. Inte minst kapitlet om hur befälhavarna Pélissier och Saint-Artaud röker ihjäl sina algeriska motståndare i grottor är medsvepande.

De andra delarna är mer blandade , men generellt också bra, särskilt de som berättar om befrielsekriget ur kvinnornas perspektiv. Om hur husen bränns gång efter annan, om hur länge man utstår tortyr, om att inte tala om våldtäkter (precis som boken i stort inte gör, även om antydningar finns).

Det finns också delar om Kärleken och om Språket där det mer talas utifrån någon form av fransk-algerisk intellektuell synvinkel (Djebar?), och de intresserar mig något mindre, men det kanske mest beror på min koncentrationsförmågas inkompabilitet med det då mer poetiskt upplagda språket.

Kanske lite för mosaisk i upplägget. Tappade intresset ibland, även om den var fantastisk emellanåt.

(Annars kan det vara värt att påpeka att boken heter L’Amour, la fantasia på originalspråk, säljer krig bättre än fantasi?)

S1,5 H1,5 I2

Tayeb Salih - Utvandringens tid

Påminner delvis om Den ofrivillige fundamentalisten (av Hamid, se nedan). I varje fall så: mkt intelligenta unga män från tredje (i båda fallen den muslimska) världen studerar i väst, och hamnar i någon form av problematisk relation till sitt hemland, samt till västvärlden. I den här boken gäller det både den namnlöse (väl?) protagonisten och den äldre mannen, Mustafa Said, vars underliga historia protagonisten nystar upp och återberättar. Utvandringens tid är dock skriven i en tid med andra ställningstaganden för huvudkaraktärerna; boken utspelar sig främst på 1950-talet, tiden för friheten för afrikanska kolonier, för nationalism och modernisering. Den utspelar sig främst i Sudan, författarens hemland.

Den gestaltar dikotomier som Öst-Väst, modernitet-tradition etc, och den ambivalens hos de båda huvudkaraktärerna som dessa genererar. Andra dikotomier som hat-kärlek finns där, liksom (livs)lögn-sanning/äkthet (jag gillar inte minst huvudpersonens “existentialistiska ställningstagande” precis i slutet av boken). Allt det här görs dock utan att boken som helhet blir odrägligt schematisk, eller för den delen övertydlig.

Jag gillar att det finns en viss undflyhet, att boken viker av just när man tror att man nått nyckelepisoder för att nysta upp saker man vill veta om Saids liv, och i stället berättar till synes irrelevanta saker. Det visar på integritet och gör den lite mer spännande.

Är väl lite tveksam till den typen av sexualtema som är en av nycklarna i Mustafa Saids liv, men skit samma, det funkar.

S1 H1,5 I2

Moa Martinsson - Mor gifter sig

Mor gifter sig är den första delen i Moa Martinssons självbiografiska romansvit. Den handlar om 8-åriga Mia som flyttar runt i och utanför Norrköping med sin mor Hedvig och emellanåt med sin periodar-supande styvfar Albert. Det är tidigt 1900-tal, och boken rör sig bland statare och arbetare, alkoholism och väckelserörelser, och skildrar tydliga klassklyftor med Luther stadigt bofast hos de fattiga (‘Karlberg var mycket ömtålig i det fallet, han tålde inte det som var fint. - En får vara glad om en kan skaffa en bit att stoppa i mun, var hans stående valspråk.’).

Asbra bok. Återigen hos Martinsson: gestaltandet utan schabloner och utan för mycket tillrättalagt berättande. Det finns exempelvis en blandning mellan solidaritet och misstro (om inte ren elakhet) mellan grannar och vänner, och en blandning mellan omsorg och hårdhet inom familjen som jag tycker gör skildringen intressant och trovärdig.

Vackrast: Mias totala kärlek och lojalitet gentemot fattigstuge-Hanna, som Martinsson lyckas beskriva utan egentlig sentimentalitet.

I den här boken gör det mig ingenting att berättarrösten flikar in små “analyser” (‘Tvätten är inte betald ännu, trettio år efteråt, men de välbärgade hade ändå hjälpt Hedvig till lite arbete. Det lär vara välbärgades stående kodex den dag som är: fattigt folk ska ha arbete så reder de sig.’). Kanske för att det är författaren Moa som också är huvudpersonen Mia.

S2 H2 I2,5

Jenny Erpenbeck - Heimsuchung

Bokens titel betyder “Hemsökelse” - den handlar dock inte om paranormal aktivitet, även om titelvalet knappast är tillfälligt. Mer bokstavligt ska man nog dock tänka att boken handlar om hem-sökelse, sökandet efter hem. Ett hem, ett hus, står i fokus, som genom boken bebos av en mängd olika människor. Tysklands 1900-talshistoria (som “hemsöker” tyskarna?) kastar omkring personer. Olika människor får ett hem i det här huset utanför Berlin, samtidigt som andra mister hemmet - och i rätt många fall livet.

Boken är upplagd som ett antal kortare kapitel som berättar om de olika personer som bor i huset. Bäst tycker jag nog om delen om judarna som skiter på sig i gaskammaren för att de inte kom med färjan till Brasilien.

Heimsuchung sätter sig tyvärr inte. Mycket beror nog helt enkelt på tyskan. Vissa böcker går utmärkt att läsa på tyska, vissa sämre. Det här är en som går sämre. Förmodligen pga att den är ganska konkret. När det är mycket fysiska objekt som beskrivs, om i naturen eller i ett hem, så tappar jag lätt tråden. Exempel: Jag vet inte direkt vad "grus" heter på tyska, eller "balk". Och även om jag väl vet att "Zaun" betyder staket så måste jag tänka efter, och jag har ingen direkt relation till ordet. Det förstör flytet, och kanske intrycken. Det är möjligt att det finns en spännande dimension i bokens relation mellan hemmet och barndomen etc å ena sidan och den dramatiska historian som förstör dessa å den andra som jag inte riktigt tar till mig i och med att jag inte direkt kan relatera till de förstnämnda på tyska.

Tyckte generellt inte så mycket om boken. Men det är alltså svårt att bedöma om det beror på att den "var dålig" då mycket kan ha att göra med språket. Är dock inte säker på att jag skulle gillat den på svenska heller. Vissa grepp kändes lite onödigt sökta, som t ex att låta epilogen vara en detaljerad rivningsbeskrivning, skriven på ganska byråkratisk tyska.

Just upplägget tycker jag nog ändå om, och tyckte inte att det var för sökt. Att Erpenbeck berättar om Tysklands 1900-talshistoria utifrån en punkt, utifrån HEMMET, just det som kan sägas vara det omöjliga i alla omvälvningar. En slags omvänd Heimat-historia.

(Bonusfråga: Var det inte våldtäktsscenen väldigt konstig?)

S? I1