Jonas Hassen Khemiri - Jag ringer mina bröder

“Jag ringer mina bröder” är en DN-publicerad essä som utvecklades till att bli en pjäs och på vägen passerade kortromanstadiet. Lyckosamt, måste jag säga, och jag konstaterar glatt att jag fortfarande tycker om Khemiri.

Händelsen som det hela kretsar kring är bombdådet på Drottninggatan i december 2010, och den skuldbeläggelse som drabbar de som “är som” berättarjaget, och som till slut kanske inte bara kommer utifrån och kanske inte bara är inbillad?

Men jag måste säga att jag tycker att det bästa i boken inte är det som är direkt relaterat till bombdådet, utan det nostalgiska skildrandet av ungdomen och vuxenblivandet. Det här är en vacker kortare del som behandlar tonårens inte oproblematiska upprymdhet och upplevelsen av hur vänner, familjemedlemmar, kusiner och de som “är som oss” med åren förändras och sviker.

Boken är skriven på så vis att flera dialoger går in i varandra. Berättarrösten talar omväxlande  om och med övriga karaktärer, “faktisk” dialog och tänkt dialog blandas.

S2 H1 I1,5

Mo Yan - Vitlöksballaderna

Vitlöksballaderna innehöll en inte alls oansenlig mängd våld, tortyr och hatiskt beteende mellan grannar och familjemedlemmar. Det var effektivt på sitt sätt, det var svårt att värja sig och det gjorde intryck.

Men samtidigt gjorde boken inte något särskilt djupt intryck bortom de direkta obehagskänslorna. Den bredare blicken över den politiska kampen mot utnyttjandet av vitlöksodlande småbönder tappas liksom nästan bort bland alla kroppsvätskor som folk tvingas dricka.

Angående Liv Strömquists serie om Murakamis eventuella nobelpris så kan vi kanske säga att Mo Yan inte ligger så värst långt efter (i vart fall inte i kvalitet, möjligen i kvantitet) vad gäller den sortens kvinnoskildringar.

S1 I1

Siegfried Lenz - Vilken teater!

Jag måste säga att jag är tveksam till om jag läst två romaner av samma författare som är så olika varandra som Vilken teater! och Tyst minut. Där Tyst minut var en gravallvarlig, stillsam och smäktande historia om kärlek och död så är Vilken teater! en farsartad, ja närmast tramsig liten sak (Vilket den svenska titeln understryker än den tyska, mer sakliga, "Landesbühne").

Storyn går ut på att några fångar förväxlas med en teatergrupp som uppträder på fängelset och på så vis lyckas fly. De förryma fångarna åker runt som teatergrupp ett slag och gör bejublade framträdanden men hamnar till sist på kåken igen. Det är förväxlingar, mustiga kvinnor och godmodiga skojare till brottslingar.

Det den möjligen har gemensamt med Tyst minut är väl den tyska patriarkala småstadsgemenskapen.
 

Slutbetyg: den var väl helt okej underhållande.

S1 H1

Lars Gustafsson - Tennisspelarna

Om en svensk universitetslärare som är i Texas för att undervisa om Strindberg. Tennis som medel för att bearbeta existentiella frågor. Computorer som ska programmeras att tolka litteratur. Wagner mot Verdi. Politik. 

På ett sätt som åtminstone i någon mån påminner om hur Enquist berättar om ungefär samma tid så gör Gustafsson en vacker och behärskad skildring av det sena 60-talet genom en intellektuells ögon och genom att kontrastera Europa och USA.

S1,5 H1,5 I1,5

Eva-Maria Liffner - Lacrimosa

En skröna, en livfull berättelse från Stockholms kulturella liv under sent 17- och tidigt 1800-tal. Carl Jonas Love Almqvists karaktär Tintomara kommer här till liv i form av huvudpersonen Ros, eller Ross, som varken är man eller kvinna, utan ett oskrivet blad som Almqvist, enligt upplysningens ideal, vill forma. Ros får vi följa från barndom till ålderdom, och det gradvis tilltagande hatet mot Almqvist, samt kärleken till aktrisen Emilia Hörnqvist är viktiga hållpunkter i historien. “Betydelsen av byxor” är också viktig, då Ros könsidentitet är ett av bokens viktigaste spår.

Den har sina goda sidor, boken. Men i efterhand, måste jag säga att jag skäms lite över, eller i alla fall tycker det är synd, att jag inte tycker om den mer. I teorin är det bra: en rolig setting, flera intressanta problematiker, en medveten och originell språkbehandling. Men kanske blir det lite för mycket, lite för mustigt, för min smak. Det finns aldrig tid för andhämtning, det finns inte något sätt att få distans till texten, och jag tappar ständigt greppet om historiens utveckling. Språket, som jag uppskattar i mycket korta sjok, fungerar inte för att jag ska ta till mig resten av boken.

Men, om någon vill läsa något mustigt (som Bengtssonz påpekar, den har dofter och vätskor) som inte är gubbigt så läs denna!

S1 I1

Aleksandar Hemon - Nowhere Man

Det finns en trend i den “globala tidsålderns” litteratur som är något irriterande. Det är att skriva med bristfälligt språk när någon som inte är från den nordvästra hemisfären uttalar sig. Det är berättartekniskt effektivt och humoristiskt, och jag har oftast gillat det till en början, men det lämnar möjligen en något fadd eftersmak, då det känns som att man som genomskinlig västerlänning skrattar nedåt (oaktat att det säkerligen inte är författarens intention). Jag tänker främst på den ukrainska guiden i Foers Allt är upplyst, men kanske även på den arabiska mannen i Khemiris Montecore, och möjligen även på den vita tigern i Aravind Adigas roman.

Hos Hemon finns den tendensen; de nordamerikanska berättarna är genomskinliga, men huvudkaraktären Jozef Pronek är lustig då han inte behärskar de sociala koderna och det amerikanska språket. Men Hemon tar ändå kontrollen över det här, och gör något bra av det. Dels genom att delar av boken handlar om Proneks ungdom i Sarajevo, som på 80-talet kändes som världens centrum, där han får vara en vanlig om än populär person i sitt eget sammanhang, där han i högsta grad behärskar sociala koder (i den mån någon gör det). Dels genom att boken ändar just i Proneks frustration över att bli rättad, att vara utanför, där han tycks hämnas på att han över huvud taget behöver vara i den berättelse han befinner sig i.

Även detta är alltså post-jugoslavisk exillitteratur, av amerikansk-bosniske Aleksander Hemon, och handlar om Jozef Pronek och hans resa från Sarajevo till USA, via ett besök i Ukraina. Huvudpersonens liv skrivs fram genom ett antal olika berättarröster, som varit i kontakt med honom i olika delar av hans liv. Det är ett grepp jag tycker om, då det öppnar upp en bredare förståelse för karaktären Pronek.

S2 H1 I1,5

Chimamanda Ngozi Adichie - En halv gul sol

En halv gul sol är ytterligare en roman som har systrar i krig som fokus för berättelsen. Och Adichies Orangeprisvinnar-bok om Biafrakriget (1967-1970), där de välbärgade tvillingsystrarna Kainene och Olanna står i centrum, tycker jag är ett snäpp bättre än Oksanens.

Adichie håller sig med en ganska enkel stil. Enkel då i betydelsen rak, och inte simpel. Språket är ett verktyg för att effektivt framställa historien, och som sådant fungerar det väl. Glädjande nog är inte det jag irriterade mig lite på med hennes novellsamling, många dramatiska klichébilder, något som stör här.

Närmast halva boken är en mycket läsvärd skildring av det postkoloniala Nigeria i fredstid, en stat med enorma mentala och materiella klyftor, även inom den inhemska befolkningen, även inom de olika befolkningsgrupperna. Landet har en intelligentia som diskuterar vad intelligentior världen över diskuterar på 1960-talet: frihetskrig, socialism, politik, musik, litteratur, och är understödd av en tjänarklass som är vidskeplig, obildad och traditionell.

Den andra halvan av boken handlar om hur allt det normala slås sönder av Biafrakriget, i vilket den av Igbo-folket, som huvudpersonerna tillhör, dominerade sydöstra delen av Nigeria bryter sig loss och bildar en egen stat. Biafras utbrott trycks ner och biafranerna bryts även de ner, fysiskt såväl som psykiskt. Odenigbo, matematikprofessorn som varit stark och i centrum av berättelsen i inledningen av boken blir mot slutet närmast till en bifigur, alkoholiserad och utsliten under sitt tröstlösa administrativa jobb för Biafrastatens krigsföring.

Även andra av bokens karaktärer förändras i krigstid. Den opolitiska och lite cyniska systern Kainene finner man vara engagerad i ett flyktingläger. Möjligen behåller hon sin cyniska karaktär, men det är hon som står bäst rustad för att arbeta i den misär som allt mer breder ut sig. Jag tar mig här friheten att dela med mig av ett av de ställen i boken som berörde mig mest, nämligen en kommentar som hon fäller i samband med hennes arbete i en skola som omvandlats till flyktingläger, angående den hopplösa situation kriget utgör:

 - Ibland hatar jag dem, sade Kainene.
- Vandalerna?
- Nej dem. Kainene pekade mot klassrummet. Jag hatar dem för att de dör.

Nu var det ett tag sedan jag läste den här boken, och jag vet inte om jag minns tillräckligt för att helt göra den rättvisa - jag har inte heller ens nämnt karaktären Richard, kanske viktigast av alla - men den var verkligen bra, som ett slags modernt nationalepos. Ett tips är väl för övrigt att inte läsa baksidestexten, då den mest “spoilar”, det vill säga rabblar upp de mest dramatiska händelserna, och jag tycker inte man i förväg ska behöva hänga upp sin läsning på att vänta på att de ska inträffa.

S1 H2,5 I2,5

Dubravka Ugresic - Smärtans ministerium

Vissa författare har en sådan tyngd i sina texter, både vad gäller bildning och berättarstil, att de kan imponera och fånga ens uppmärksamhet utan särskilt yviga gester. Det gäller till exempel Orhan Pamuk, och det gäller Dubravka Ugresic

I Smärtans ministerium möter vi en post-jugoslavisk litteraturlärarinna i exil i Amsterdam, där hon använder sina serbokroatiska-timmar till att tillsammans med sina post-jugoslaviska studenter bearbeta det Jugoslavien som ryckts bort under deras fötter. Ugresic och hennes karaktärer ("var och en hade sin egen berättelse") vrider och vänder på sina teman: exil, språk, språk i exil, uppbrottet från och omöjligheten att återvända till det vana.
 
Berättelsen är inte för tillrättalagd, saker händer både mellan karaktärerna och (ngt lite) i själva bokens “verklighetsrepresentation” som är ennerverande, men, vilket ska understrykas, ennerverande på ett sätt som lyfter boken. Ugresic knyter an till psykoanalys och S&M, inte mina hemmaplaner, men de är varsamt invävda i boken på ett förtjänstfullt vis.

Avslutningsvis: Det är inte helt utan skam jag erkänner att Tysklands och Jugoslaviens historier är de nationshistorier som intresserar mig mest. Två länder alltså vars 1900-tal är märkta av krig, folkmord och andra förfärligheter. Men det är inte krigen som jag snaskar i mig, det är de medföljande tvära kasten i samhällens hela funktion och organisation som fascinerar. Hos Ugresic: Detta att exil-post-jugoslaverna plötsligt inte har ett namn på sitt eget språk (de kallar det vårska), att de inte har en aning om vad som är deras identitet när de nya republikerna tävlar i att likvidera det som var det socialistiska Jugoslavien. Även, vems är skulden till förskräckligheter som sker i komplexa samhällen och historiska skeenden, och vad ska man göra med skuldfrågan när allt är över ("Vem var skyldig till Selims fars död? Vem var skyldig till Uros död? Vem var skyldig till att Igor och jag nu satt här som fastnaglade och väntade på en upplösning?" s.157) Det är väl också snaskigt att ta del av när man står stadigt i den lugna svenska historien, men men.

S2 H1,5 I2,5

Sofi Oksanen - Utrensning

Oksanens bok rör två teman från Sovjet och det tidiga post-Sovjet. Dels andra världskriget med Stalin-tidens angiveri och spionage, dels trafficking efter järnridåns fall. 

Aliide bor på en estnisk gård, där en dag i början av 1990-talet en ensam härjad ung kvinna dyker upp. Kvinnan är på flykt från sitt liv som utnyttjad prostituerad, och visar sig ha en anknytning till gården där hon dyker upp. Utifrån detta berättar Oksanen (främst) om Aliides liv och Aliides gård, med handling som växelvis utspelar sig på 90-tal och 40-tal. Fokus ligger på det senare, och kretsar kring hur kriget och Sovjet-staten innebar för förvecklingar för ester, tyskar, ryssar, kommunister och anti-kommunister.

Det är en bra, och i stora sjok spännande bok. Oksanen har ett språk jag uppskattar, och en berättarstruktur som är undflyende, där inte allt alltid är tydligt och direkt, vilket är ett rimligt stilistiskt grepp när det t ex handlar om hur Aliide handskas med (och vill förtränga) övergrepp.

Men samtidigt är det något som gör att jag inte är helt övertygad. Det jag har att invända är kanske att det var lite stora svängar ibland. Det var inte bara statsterrorism, krig och elände, det var även obesvarad kärlek som allt för mycket binds upp mot, och ett dramaturgiskt onödigt dubbelmord i slutet. Trafficking-historien tycker jag tyvärr också är svag, ja nästan onödig. Det känns ganska mycket som en bi- eller extra-historia, och det är lite märkligt när en sådan tung sak blir för tunn.

S1,5 H1 I1

Kurt Vonnegut - Deadeye Dick

Kurt Vonnegut, som dog 84 och ett halvt år gammal 2007, fann till sitt författarskap ett framgångskoncept och höll fast vid det. Nu har jag inte gjort någon systematisk studie, men jag tror att de allra flesta av hans böcker skulle kunna sammanfattas såhär: bisarr historia berättad på sakligt, närmast lakoniskt vis, innehållande en eller flera catchphrases eller i alla fall ofta återkommande ord eller meningar. Ett kalla kriget-typiskt uppehållande vid Bomben (om den så är atom- neutron- eller konventionell). Viktiga teman är människans dumhet och dödlighet, och då särskilt den lättvindighet med vilken vi dödar varandra. Huvudpersonerna är från amerikanska Mellanvästern.

I Deadeye Dick är det bisarra inte direkt övernaturligt eller sci-fi:igt, som i många av hans andra böcker, men rätt så härligt: protagonistens far var en stenrik men värdelös konstnär som stack till Europa i sin ungdom och blev nära vän med en annan misslyckad konstnär, nämligen Adolf Hitler, när de båda blev nekade inträde i Wiens konstakademi. Relationen uppehålls åtminstone ett tag efter faderns hemkomst till USA: “Hitler was charmed. He had fond memories of Father, he said, and invited him to come to Germany as his personal guest, to see the new social order he was building, which he expected to last a thousand years or more.” (s.34). Vidare, en neutronbomb detonerar i fiktiva Midland City, Ohio, vilket visade “the fundamental harmlessness of a neutron bomb” (s.214), då den tog kål på stadens alla invånare samtidigt som som den inte gjorde någon som helst materiell skada.

So it goes. Jag har läst många böcker av Vonnegut, men jag misstänker att det var cirka fem år sedan jag gjorde det sist, och därför undrade jag om jag fortfarande skulle uppskatta honom. Svaret är att det gjorde jag. 

S2 H1 I1

Valerie Martin - Ägodel

Ägodel utspelar sig i den amerikanska södern under vad jag gissar är mitten av 1800-talet. Slavägarhustrun Manon lever i ett förfärligt äktenskap, men än förfärligare är givetvis förhållandena för slavarna i landet, gentemot vilka Manon också, slavägarhustru som hon är, beter sig förfärligt.

Det finns i boken en intressant spänning mellan slavsystemets självklarhet och hotet mot det. Det är stabilt i den meningen att det inte tycks finnas några andra tänkbara alternativ i (de vita) romankaraktärernas medvetande, men det finns slavar som sätter sig upp, som dödar och dödas, och därför måste man handla för att bevara status quo (att ta emot pengar för en redan förrymd slav för att hon ska bli fri vore t ex ett “farligt exempel”).

Den pest och gula feber som drabbat New Orleans bidrar tillsammans med våldsamma uppror till en domedagsstämning som är välgjord. Karaktärerna och relationerna dem emellan är också obehagliga, med det har väl Martins lyckats, även om det inte direkt gör boken njutbar.

Ytterligare en Orangepristagare (Tidigare finns här, här och här).

S0,5 H1 I1

Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov

Ja vad säger man om en av litteraturkanons kanoner. Vad säger man, när de korta anteckningarna och anmärkningarna jag gjorde under bokens inledande 600 sidor var sparade i mobilen som gick sönder? Det finns mycket att nysta i, och jag minns alltså långt ifrån allt. Men kanske ska jag, för enkelhetens och transparensens skull, följa mitt betygssystem här:

“Stil/Språk”: Välskrivet, flyhänt, flödande. De olika karaktärerna har tydligt olika röster, sätt att tala på, som man nog dock blir varse först efter ett bra tag. I berättandet: kontroll, men samtidigt en lite otyglad framtoning, som yttrar sig bl a i Dostojevskijs användande av “etc etc” i slutet av vissa meningar.

“Handling”: Jag följde dåligt med i alla svängningar i svartsjukedramerna, det måste jag nog erkänna. Men om man fokuserar på det som ändå är någon form av centrum i romanen: det allvarliga brottet som begås (en bra bit in): mycket välberättat. Det stressas inte fram. Man lämnas undrande i lagom utsträckning Bokens handling är dock mycket mer än bara den här brottshistorien, avsnitten om skolpojkarnas förehavanden är fint, liksom mycket annat.

“Intelligens”: Dostojevskijs författarskap har ju framställts som en form av prolog till mycket 1900-talsfilosofi- och -kultur. Och de existentiella utläggningarna, som bäst gestaltade i upplysningsbrodern Ivans och fromhetsbrodern Aljosjas konversation någonstans i mitten av boken, är tunga och bra. Men även behandlandet av 1800-talets religionsproblematik, samt skildringen av det ryska samhälle som nyligen gjort sig av med livegenskapen och brottas med sin nationella självbild mellan nihilism, slavofili och västerländsk “modernitet” är underbara.

Kanon.

S2 H2 I3

Om tre böcker jag ej läste ut.

Paul Auster - Leviathan. 

Den verkade lite lovande i början av min läsning, Språket kändes gediget, storyn potentiellt intressant. Men sedan övergår den i beskrivning av en extremt snäv umgängeskrets NY-intellektuella, vilket tröttade ut mig ordentligt, eftersom det är världens ungefär tråkigaste sociala krets (i alla fall att läsa om, i alla fall i Austers tappning). När boken sedan snävar in det ännu mer till att mest objektivera olika NY-intellektuella kvinnor som protagonisten haft relationer med, där klimax nås med den skandinaviska konstveterskan med långa ben, då vill jag bara säga: bevara mig från Paul Austers kåtslag.

Hans-Jörgen Nielsen - Fotbollsängeln. 

Den här boken kanske egentligen mest hamnade åt sidan för att andra böcker kom i min väg. Jag har i alla fall inget intresse av att såga den, men den lyckades uppenbarligen inte heller hålla uppe mitt intresse. Om en alkoholiserad kulturarbetare som en gång var vän med en av landets mest hyllade fotbollsstjärnor. Post-68-skildring, som kan vara bra, men dock knappast når upp i de skandinaviska kollegorna Solstads eller Enquists höjder. Kanske tar upp den här läsningen någon gång.

Silvia Avallone - Stål. 

Hypead realistisk samtidsskildring som berättar om ett stålsamhälle i Toscana. Om arbetarklass på 00-talet som tar droger och röstar på Berlusconi trots att föräldrarna var kommunister; framför allt om de båda bästa vännerna Francesca och Anna som är i 13-14-årsåldern med allt vad det innebär av sexuellt uppvaknande och andra våndor.

Om skildringen av den kvinnliga pubertala sexualiteten ska jag kanske inte uttala mig (även om jag är tveksam, de är inte subjekt i sin egen sexualitet, att bli vuxen i det här hänseendet verkar vara att bli objektifierad, och visst, det kanske är en poäng författarinnan har, men ändå). Samhällsanalysen är väl rimlig, och relevant. Problemet med boken är bara att själva skildringen av den är så fattig. Avallones karaktärer är ytliga och reducerbara till ett par egenskaper var, och får sällan förekomma utan att de eller berättarrösten tydligt poängterar deras funktion i historien (typ: hon, som röstat på kommunisterna och trott på framtiden; typ: han knöt nävarna, som han så ofta lät tala när orden inte räckte), det funkar inte. Klichéer. Allt är oerhört övertydligt, inte en scen lämnas okommenterad. Exempel: när någon kissar i trappan påpekas det att det är “normalt” där de bor, och då har det ändå redan berättats om kisslukten i trapphuset och bostadshusen allmänt sunkiga karaktär.

Jag tänker också på (min nidbild av?) konventionell filmdramaturgi när jag läser. Första scenen är som gjord för adaption. Och boken kännetecknas väl av (min nidbild av?) den kommersiella filmens benägenhet att alltid vara tydlig och fylla varje scen med mening. I en roman på 384 sidor blir det bara tröttsamt.

Julio Cortázar - Kronoper och famer

Bra. Bisarr. Som kortare och mer humoristiska varianter av Borges Fiktioner.
Jag tycker mycket om de små berättelserna som utgör Kronoper & famer, men det blir lite mycket att läsa dem alla på en gång, jag läser kanske för snabbt för att ge boken rättvisa.

S1,5 I1,5

Molly Johnson - Pansarkryssaren

“Ibland får jag för mig att jag gör mig till när jag skriver sån där konstprosa.” säger en äldre Molly Johnson, vars författarskap sällan fick något vidare utrymme i hennes liv. Mellan Pansarkryssaren, hennes debut som hon skrev som 24-åring, och nästa roman förlöpte det 30 år. Nog kan jag förstå känslan av att “göra sig till” vid intellektuellt arbete, men man önskar ju att Molly Johnson - och andra arbetarkvinnor för den delen - gjorde sig till lite mer, och att andra grupper som är mer överrepresenterade inom författarskrået gjorde sig till lite mindre. För Johnsons debutroman är riktigt engagerande och välskriven.

Boken utspelar sig dels i bruksorten Grusviken (dit en rysk pansarkryssare förirrar sig i bokens omtalade inledning), dels i Bahamas, och dessa platser knyts i romanen samman av disponenten och direktören. Den andra delens berättelse om när kungen och direktören ställs mot väggen i ortens fabrik är riktigt genial. Första delen tycker jag tyvärr lite mindre om.

Johnsons plats i den svenska litteraturen är väl som icke-realistisk arbetarlitteratur. Jag tänker på Gombrowicz när jag läser; det säger kanske mer om mina snäva referensramar än om Johnsons prosa, men jag anser att de delar en absurdism riktad mot överheten.

S2 I2

Kristian Lundberg - Och allt ska vara kärlek

En uppföljare på succén Yarden, men inte en fortsättning. I alla fall inte i betydelsen att den här bokens historia utspelar sig efter föregångarens. I stället är det i stort samma historia, samma tid, som berättas igen, men på nytt, annorlunda.

Mycket är närmast identiskt med delar av Yarden. Inte minst beskrivningen av Yarden, “en gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar i Malmö hamn”, och av bemanningshelvetet som arbetarna där lever i. Lundberg upprepar sig, både mellan och inom de båda syskonböckerna. Det är en styrka, jag både återupplever den väldigt fina Yarden, samtidigt som jag läser en ny bok. Upprepande, tänker jag, kalejdoskopisk, säger Lundberg själv.

Skillnaden är att barn- och ungdomsberättelsen tar mindre plats här, liksom den egentliga   berättelsen om Yarden. I stället trevar Lundberg efter en berättelse om kärleken, i form av en ungdomskärlek som hans alkoholism förstörde, och som han får nåden att återvända till. Han når dock aldrig riktigt fram, vilket säkerligen är själva poängen; det viktiga är inte hur relationen var i detalj, varken då eller nu, det viktiga och det han vill förmedla är att den finns där, och vikten av den.

Jag förstår det, men jag tyckte bättre om Yardens kanske lite rakare berättelse. Jag är entusiastisk i början av Och allt ska vara kärlek, men tappar entusiasmen något längs med vägen mot beskrivningen om hur kärleken måste beskrivas. Ändå: givetvis väldigt bra, och kanske är detta ett underbetyg.

S2 H1,5 I2

Nathalia Ginzburg - Käre Michele

Borgarklassens “alienation” är förmodligen ett av 1900-talets mest uttjatade kulturella teman. Inte desto mindre är det givetvis möjligt att utföra väl genomförda variationer på det. Käre Michele skildrar en i många stycken förfärligt otrevlig högborgerlig italiensk familj, där sonen Michele har vänt sig ifrån familjen och begett sig utomlands, till sina föräldrars stora sorg. I centrum för historien är också den fattiga och obildade Mara, vars nyfödda son Michele kanske eller kanske inte är far till, ett oklart faktum som dock får den del av familjen som är kvar i Italien att (något motvilligt) engagera sig i Maras öde.

Baksidestexten menar att boken skildrar generationsklyftor, och det gör den väl. Men tiden gör att den skildring av generationsklyftor inom familjen som skulle kunna vara ett generellt tema i stället är specifikt; det är 68-rörelsens radikalism som främst skiljer Michele från den övriga familjen.

Det är nog inte minst upplägget på boken som gör att jag gillar den. Historien berättas främst med hjälp av brev skickade till, från och inom familjen. Breven gör att sammanhangen ges undan för undan och från flera olika perspektiv. Ginzburg gör dock klokt i att inte uteslutande låta boken bestå av brev, den kompletteras med några mer berättande partier. Mycket välgjort är det i vart fall.

Mammans brev är de bästa: välformulerade, fulla med civilisationströtthet och ständiga förolämpningar av den typ som avsändaren själv aldrig skulle erkänna som sådana. Ett par citat från hennes brev:

“Hur i alla tider kan så många barn komma till världen när folk är trötta och inte står ut med dem längre? Man har sett för många av dem.” s.11

“Vi ska ha en sartu på ris, vol-au-vent med béchamelsås och höns. Jag har låtit Matilde förstå att allt detta är fadda rätter och att alla dessa rätter tillsammans blir för mäktigt. En måltid av det slaget kan döda en tjur.” s.120

Ett citat av Micheles syster, som kan tyckas övertydligt, men jag anser Ginzburg vara tillräckligt sparsam med den här typen av tydlighet från karaktärerna själva för att man ska uppskatta det när det dyker upp:

“Han ville vara som jag. Men sedan gick det inte längre. Han föraktade mig. Han tyckte att jag var borgerlig. Men jag visste inte hur man annars skulle vara.” s.178

Jag är mycket nöjd med denna läsning, som jag fick mig rekommenderad av en bildningsborgerlig fd kollega på mitt fd sommarjobb.
 

S2,5 H1 I2

PS. Två småsaker jag skulle vilja fråga översätterskan: a) Varför används maskulin adjektivböjning i titeln (“Käre Michele”) men inte inne i boken (där det står “Kära Michele”). b) Ibland avslutas breven med “En omfamning”, ibland med “En kram”. Finns det fler italienska ord för detta än abraccio? Och om det inte gör det - varför används det något främmande (men vackra) “En omfamning” ibland i den svenska översättningen? DS.

Ismail Kadare - Krönika i sten

Krönika i sten utspelar sig i en brant sluttande albansk småstad under andra världskriget, och porträtterar hur stadsborna handskas med det böljande kriget, som sköljer in både greker, italienare, tyskar och albanska partisaner i staden.

Jag har hört mycket gott om Booker-pristagaren Kadare, och därför var den här boken något av en besvikelse.

Det är en sällsynt livlös prosa, och jag vet inte, men kanske beror det på att den verkar översatt från albanska via franska. Jag tycker också den känns lite tunn, och jag vet inte på vilket plan jag ska förhålla mig till karaktärerna. Det är möjligt att den kan anses vara mustig (horhus: check) och roande, men det är inget som jag fastnar för. 

Jag skulle nog inte kalla Krönika i sten dålig, jag läste ändå ut den och det gör jag inte med dåliga böcker, men jag hittar heller inte särskilt mycket att berömma. Kanske säger den något om den nyckfulla tillvaro som skapas av krig.

I1

Thomas Bernhard - Meine Preise

Meine Preise är lik Lindgren-boken nedan i att båda utgörs av självbiografiska kortberättelser, men Bernhards bok är på ett sätt mer fokuserad eftersom den enbart består av anekdoter om olika pris han tilldelats. Samtidigt är den kanske mindre fokuserad än Lindgrens då det är nio helt fristående berättelser, som visserligen oftast handlar om prisceremonier, men även om andra saker, som hus- och bilköp.

För dem som känner Bernhards kynne är det ingen överraskning att han knappast är hedrad över att bli ärad, särskilt inte i de fall då det är av etablissemang som han känner avsmak inför. Han återkommer ständigt till den ekonomiska nödvändigheten i att ta emot pris av olika slag.

Bernhard skriver fint, och hans stora förtjänst är kanske hans sätt att var gravallvarlig och samtidigt roande. Njutbar läsning.

S2 H1 I1

(Finns på svenska som “Mina priser”)

Torgny Lindgren - Minnen

"Då vi uppstår igen får du ju se, sade mor.
Även brunnen och stordiket och bryggorna i Långträsket och portlidret och bakustugan och fårhuset och den snidade och sirade grindstolpen måste uppstå med mig, sade morfar. Ja, hela den här fastigheten måste uppstå med mig. Annars är själva uppståndelsen meningslös." (s.25)

Torgny Lindgrens Minnen är ingen självbiografi av traditionellt snitt. I själva romanen ihärdar Lindgren själv i att påpeka minnenas bedräglighet och omöjlighet, och i väldigt liten utsträckning utgörs Minnen av något sammanhängande narrativ. Men i någon mån är det förstås en självbiografi ändå, eller i vart fall iscensatta och ganska kronologiskt ordnade minnesbilder ur Lindgrens liv, där äldre släktingar, självbiografitörstande förläggare och svenska kulturpersonligheter spelar viktiga roller.

Det finns en existentiell touch hos Lindgren som jag uppskattar mycket. Lindgrens sparsmakade och lätt humoristiska språk fungerar bra för att förmedla små glimtar av “vad det är att vara människa”, oavsett om det görs som i citatet ovan (heimat!) eller som i anekdoter som när den aktade historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth börjar fnissa åt Lindgren när denne kommer med en högtravande litterär självförklaring.

Ur hela Lindgrens produktion har jag enbart läst de två senaste böckerna. Jag tänker absolut läsa minst dubbelt så mycket.

S2 I2

Chimamanda Ngozi Adichie - Det där som nästan kväver dig

Det där som nästa kväver dig är en novellsamling som jag, om jag ska tala om den som en enhet, skulle säga tematiserar hur enorma maktstrukturer gestaltar sig i vardagen. Att vara kvinna när män har makten, att vara från Syd när Nord har makten. Många av novellerna handlar om nigerianska kvinnor som vill flytta till eller flyttar till USA, och kommer förmodligen länge kunna läsas som lyhörda tidsskildringar av dagens globala maktordning.

Den inledande och avslutande novellen sticker tematiskt ut något. Den första handlar om hur även en bildad medelklass lever ett liv präglat av våld och kriminalitet i det urbana Nigeria. Den sista är den enda riktigt historiska berättelsen och handlar om en kvinna som runt det förra sekelskiftet sätter sin son i en missionsskola, hur han där kristnas och lär sig engelska och därmed vänder sig ifrån sin tradition. (Den novellen har för övrigt en helt magnifik avslutning som sätter en väldigt fin punkt för boken). Men dessa två noveller kan gott sägas ha det gemensamt med övriga noveller att de handlar om hur man lever utifrån andras godtycke.

För det allra mesta en väldigt bra novellsamling, med flera engagerande historier som är bra variationer på några teman utan att författaren blir för övertydlig. Den kritiken jag har går nog mest ut på att novellformen kanske har inbjudit till lite väl tydliga dramatiska scener, vilket ibland närmar sig klichébilder. Typ: “Bakom sig hörde hon visumintervjuarens röst. Hon vände sig inte om”. Sådana enstaka scener förtar dock inte att berättelserna som sådana är bra.

Den novell som är bäst är också den som är allra jobbigast att läsa, och det är den som handlar om en nigeriansk servitris som blir tillsammans med en amerikansk ung collegestudent, där den nämnda maktordningen så att säga kryper ända längst in i det personliga. Inte att någon utnyttjar eller är elak mot den andra, inte så att det är någon story om äkta men omöjlig kärlek, bara det att människors materiella utgångspunkter påverkar hur det är möjligt att interagera även i de mest intima relationer.

Se här ett sevärt klipp från SVT:s Babel där Adichie pratar om en annan av novellerna.

S1,5 H2 I2,5

Linda Grant - När jag levde i modern tid

Evelyn Sert, brittisk judinna med rötter i Baltikum, reser efter andra världskriget till Israel. I det heliga landet bor hon först i en kibbutz, innan hon flyttar till Tel Aviv för att arbeta som hårfrisörska. Evelyns situation kompliceras av att hon lever under falsk identitet; för britterna, som fortfarande protektorerar Israel, döljer hon att hon är judinna. Det är en omvälvande tid, och under bokens gång blir Israel fritt från sina brittiska beskyddare, och Evelyn kommer lite närmre den israeliska frihetskampen än hon kanske planerat.

Bokens titel säger ganska mycket, för ett av bokens övergripande teman är den oerhörda modernitetssträvan som låg inbäddat i hela det projekt som ledde till staten Israel. Det här illustreras oerhört väl, till exempel i diskussioner om vilka judar som är önskvärda och behövda för att bygga upp det moderna Israel, men även i själva skildrandet av Tel Avivs “vita stad”, som rymmer världens största samling Bauhausinspirerade hus.

Den bästa delen i boken tycker jag också är när Evelyn Sert, eller Priscilla Jones, som är det namnet hon går under i Israel, kommer till och slår sig ner i den “vita staden”. Tyvärr tycker jag att den sista delen av boken är mycket svagare. Här skruvas farten i händelseförloppet upp, och en rad väldigt dramatiska händelser sker och följs av en snabbgenomgång av Serts senare liv, samt en epilog om en åldrande Sert i Tel Aviv runt millenieskiftet. Det blir alldeles för mycket på en gång och jag tappar intresset något.

S1,5 H1 I2

Carol Shields - Larrys gäster

Jag var ytterst tveksam till den här boken i förväg, då ämnet tycktes mig svintråkigt: en medelålders medelklass-nordamerikan skildras, med utgångspunkt i hans karriär och skilsmässor. Men för att vara en ointressant roman så var den ganska bra.

Alltså: En krisande man som reflekterar över livet, det låter trist och gjort. Men jag tyckte nog att boken var tillräckligt reflexiv för att temat inte skulle bli outhärdligt; det fanns en utifrånblick som varken blåste upp eller förringade medelklassmannens livssituation. Kvinnoporträtten var också rimliga, i vart fall inte så extremt sunkiga som hos en annan Orangepristagare, Anne Michaels.

Jag gillade i upplägget hur Shields lyckades göra kronologin tematisk, eller kanske tematiken kronologisk. Olika delar av boken fokuserade på olika aspekter av Larrys liv, men samtidigt rörde sig berättelsen framåt i tiden.

Jag uppskattade också Larrys yrken. Först för att han var florist, då den typen av ganska alldagliga yrken definitivt är underrepresenterade i litteraturhistorien. Sedan för att han gick över till att arbeta som anläggare av trädgårdslabyrinter, då det var ett mer fascinerande ämne än man kanske kan tro.

S1 H0,5 I1

Min läsning 2011

I och med att jag äntligen postat kommentarer kring den sista boken jag läste ut under 2011 så är det dags för en form av årssammanfattning. Nu är det egentligen inte riktigt en årssammanfattning eftersom den senaste sammanfattningen inte var en årssammanfattning utan en sammanfattning över de på bloggen 20 först kommenterade böckerna. Men för att jag från och med nu ska kunna sammanfatta i årsform kommer här en statistik över böcker utlästa mellan den förra sammanfattningen och fram till 31/12 2011.

Det rör sig om 19 böcker och av dem är 7 skrivna av manliga och 12 av kvinnliga författare. Författarna har 11 olika ursprungsländer och fördelningen ser ut som följer:

6 böcker: Sverige

3 böcker: Tyskland

2 böcker: USA

1 bok: Brasilien, Canada, Indien, Egypten, Kamerun, Österrike, Storbritannien, Norge

Den här statistiken tycker jag är rimlig även i år.

Harper Lee - To Kill a Mockingbird

Jag har länge, utan att egentligen veta så mycket om To Kill a Mockingbird, tänkt på den som på något vis sammanhörande med JD Salingers Catcher in the Rye. Och de har mycket gemensamt. De skrevs båda av författare som inte skrivit någon annan roman och sedan sina succéer har levt högst tillbakadragna liv, vilket säkert bidragit till romanernas status. De skrevs ungefär samtidigt, under tidig efterkrigstid, och tillhör väl den amerikanska litteraturens klassiker. (Förutom detta tycks det mig också som att det nästan alltid är deras engelska titlar som refereras, även i en svensk kontext). Vid en första anblick ser de ut att handla om olika saker: Catcher in the Rye porträtterar en tonåring i NYC på 50-talet och de våndor som den (första?) generationens tonåringar hade, To Kill a Mockingbird följer Scout, en flicka i lågstadieålder i en mindre ort i Alabama på 30-talet, och berättar utifrån hennes perspektiv om ett kontroversiellt rättsfall som hennes far advokaten är involverad i.

Men, det finns bortom den yttre tematiken ändå åtminstone ytterligare en anknytningspunkt. Det jag tänker på då är att de båda i någon mån tillhör genren “Bildungsroman”, alltså att de tematiserar unga person som växer upp, mognar och möter vuxenvärlden.

Det är också där jag tycker att styrkan i To Kill a Mockingbird finns. Den sägs väl ofta handla om rassegregation, och behandlar även sociala konventioner, och då särskilt könsroller. Men jag skulle säga att bokens förtjänst - på I-planet får vi väl säga - är just mognandet, hur Scout växer upp och konfronteras med att samhället är annorlunda än hon trott. De oreflekterade verklighetsbilder och principer hon fått från sin far Atticus Finch visar sig inte helt fungera i enlighet med hur samhället faktiskt ser ut, och det finns en inkonsekvens i samhället som hon i sitt mognande måste konfronteras med.

Alltså: romanen kanske inte främst skildrar mekanismerna bakom exempelvis rassegregation och könsroller, den skildrar hur man lär känna och blir tvungen att handskas med dem.

Jag tycker också att den första delen där rättsfallet ännu inte dykt upp, även om den kan anses vara en bakgrundsteckning till vad som komma skall, är en mycket fin barndomsskildring i egen rätt. Välskildrat om syskonen Finchs skolgång, lekar, idéer om grannskapet och relation till vuxenvärlden.

Det man möjligtvis skulle kunna kritisera med boken är hur Atticus Finch kanske framställs som lite väl god och nobel. Men ärligt talat lät jag mig nog ganska villigt vaggas in i det, det är en väldigt älskvärd karaktär.

Ett intressant sidospår kring något som jag kanske övertolkat, är att det är ganska intressant hur en “liberal” medelklass i södern förhöll sig till samhällsklyftor och segregation. Att en människa inte är mindervärdig på grund av hudfärg betyder inte att det inte finns dåliga och mindervärdiga människor. Svarta kan vara bra folk och vita kan vara dåliga, tycks det koka ner till i själva rättsfallet (bokens sensmoral?).

Boken är välförfattad, den har ett riktigt fint språk, som växlar karaktär väl mellan dialogen inom och utom familjen Finch och Scouts återblickande berättarröst.

Sammantaget: en väldigt bra bok.

S2,5 H2 I2,5