"Då vi uppstår igen får du ju se, sade mor.
Även brunnen och stordiket och bryggorna i Långträsket och portlidret och bakustugan och fårhuset och den snidade och sirade grindstolpen måste uppstå med mig, sade morfar. Ja, hela den här fastigheten måste uppstå med mig. Annars är själva uppståndelsen meningslös." (s.25)
Torgny Lindgrens Minnen är ingen självbiografi av traditionellt snitt. I själva romanen ihärdar Lindgren själv i att påpeka minnenas bedräglighet och omöjlighet, och i väldigt liten utsträckning utgörs Minnen av något sammanhängande narrativ. Men i någon mån är det förstås en självbiografi ändå, eller i vart fall iscensatta och ganska kronologiskt ordnade minnesbilder ur Lindgrens liv, där äldre släktingar, självbiografitörstande förläggare och svenska kulturpersonligheter spelar viktiga roller.
Det finns en existentiell touch hos Lindgren som jag uppskattar mycket. Lindgrens sparsmakade och lätt humoristiska språk fungerar bra för att förmedla små glimtar av “vad det är att vara människa”, oavsett om det görs som i citatet ovan (heimat!) eller som i anekdoter som när den aktade historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth börjar fnissa åt Lindgren när denne kommer med en högtravande litterär självförklaring.
Ur hela Lindgrens produktion har jag enbart läst de två senaste böckerna. Jag tänker absolut läsa minst dubbelt så mycket.
S2 I2
Även brunnen och stordiket och bryggorna i Långträsket och portlidret och bakustugan och fårhuset och den snidade och sirade grindstolpen måste uppstå med mig, sade morfar. Ja, hela den här fastigheten måste uppstå med mig. Annars är själva uppståndelsen meningslös." (s.25)
Torgny Lindgrens Minnen är ingen självbiografi av traditionellt snitt. I själva romanen ihärdar Lindgren själv i att påpeka minnenas bedräglighet och omöjlighet, och i väldigt liten utsträckning utgörs Minnen av något sammanhängande narrativ. Men i någon mån är det förstås en självbiografi ändå, eller i vart fall iscensatta och ganska kronologiskt ordnade minnesbilder ur Lindgrens liv, där äldre släktingar, självbiografitörstande förläggare och svenska kulturpersonligheter spelar viktiga roller.
Det finns en existentiell touch hos Lindgren som jag uppskattar mycket. Lindgrens sparsmakade och lätt humoristiska språk fungerar bra för att förmedla små glimtar av “vad det är att vara människa”, oavsett om det görs som i citatet ovan (heimat!) eller som i anekdoter som när den aktade historikern och akademiledamoten Erik Lönnroth börjar fnissa åt Lindgren när denne kommer med en högtravande litterär självförklaring.
Ur hela Lindgrens produktion har jag enbart läst de två senaste böckerna. Jag tänker absolut läsa minst dubbelt så mycket.
S2 I2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar