Det
finns en trend i den “globala tidsålderns” litteratur som är något
irriterande. Det är att skriva med bristfälligt språk när någon som inte
är från den nordvästra hemisfären uttalar sig. Det är berättartekniskt
effektivt och humoristiskt, och jag har oftast gillat det till en början,
men det lämnar möjligen en något fadd eftersmak, då det känns som att man som genomskinlig västerlänning skrattar nedåt (oaktat att det säkerligen inte är författarens intention). Jag tänker främst på den ukrainska guiden i Foers Allt är upplyst, men kanske även på den arabiska mannen i Khemiris Montecore, och möjligen även på den vita tigern i Aravind
Adigas roman.
Hos
Hemon finns den tendensen; de nordamerikanska berättarna är
genomskinliga, men huvudkaraktären Jozef Pronek är lustig då han inte
behärskar de sociala koderna och det amerikanska språket. Men Hemon tar
ändå kontrollen över det här, och gör något bra av det. Dels genom att delar av boken handlar om
Proneks ungdom i Sarajevo, som på 80-talet kändes som världens centrum,
där han får vara en vanlig om än populär person i sitt eget sammanhang,
där han i högsta grad behärskar sociala koder (i den mån någon gör det).
Dels genom att boken ändar just i Proneks frustration över att bli
rättad, att vara utanför, där han tycks hämnas på att han över huvud
taget behöver vara i den berättelse han befinner sig i.
Även
detta är alltså post-jugoslavisk exillitteratur, av amerikansk-bosniske
Aleksander Hemon, och handlar om Jozef Pronek och hans resa från
Sarajevo till USA, via ett besök i Ukraina. Huvudpersonens liv skrivs
fram genom ett antal olika berättarröster, som varit i kontakt med honom
i olika delar av hans liv. Det är ett grepp jag tycker om, då det
öppnar upp en bredare förståelse för karaktären Pronek.
S2 H1 I1,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar