“Jag
ringer mina bröder” är en DN-publicerad essä som utvecklades till att
bli en pjäs och på vägen passerade kortromanstadiet. Lyckosamt, måste
jag säga, och jag konstaterar glatt att jag fortfarande tycker om
Khemiri.
Händelsen
som det hela kretsar kring är bombdådet på Drottninggatan i december
2010, och den skuldbeläggelse som drabbar de som “är som” berättarjaget,
och som till slut kanske inte bara kommer utifrån och kanske inte bara
är inbillad?
Men
jag måste säga att jag tycker att det bästa i boken inte är det som är
direkt relaterat till bombdådet, utan det nostalgiska skildrandet av
ungdomen och vuxenblivandet. Det här är en vacker kortare del som
behandlar tonårens inte oproblematiska upprymdhet och upplevelsen av hur
vänner, familjemedlemmar, kusiner och de som “är som oss” med åren
förändras och sviker.
Boken
är skriven på så vis att flera dialoger går in i varandra.
Berättarrösten talar omväxlande om och med övriga karaktärer, “faktisk”
dialog och tänkt dialog blandas.
S2 H1 I1,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar