“Ibland
får jag för mig att jag gör mig till när jag skriver sån där
konstprosa.” säger en äldre Molly Johnson, vars författarskap sällan
fick något vidare utrymme i hennes liv. Mellan Pansarkryssaren, hennes
debut som hon skrev som 24-åring, och nästa roman förlöpte det 30 år. Nog kan
jag förstå känslan av att “göra sig till” vid intellektuellt arbete, men man önskar ju att Molly Johnson - och andra
arbetarkvinnor för den delen - gjorde sig till lite mer, och att andra
grupper som är mer överrepresenterade inom författarskrået gjorde sig
till lite mindre. För Johnsons debutroman är riktigt engagerande och
välskriven.
Boken utspelar sig dels i bruksorten Grusviken (dit en rysk pansarkryssare förirrar sig i bokens omtalade inledning), dels i Bahamas, och dessa platser knyts i romanen samman av disponenten och direktören. Den andra delens berättelse om när kungen och direktören ställs mot väggen i ortens fabrik är riktigt genial. Första delen tycker jag tyvärr lite mindre om.
Johnsons plats i den svenska litteraturen är väl som icke-realistisk arbetarlitteratur. Jag tänker på Gombrowicz när jag läser; det säger kanske mer om mina snäva referensramar än om Johnsons prosa, men jag anser att de delar en absurdism riktad mot överheten.
Boken utspelar sig dels i bruksorten Grusviken (dit en rysk pansarkryssare förirrar sig i bokens omtalade inledning), dels i Bahamas, och dessa platser knyts i romanen samman av disponenten och direktören. Den andra delens berättelse om när kungen och direktören ställs mot väggen i ortens fabrik är riktigt genial. Första delen tycker jag tyvärr lite mindre om.
Johnsons plats i den svenska litteraturen är väl som icke-realistisk arbetarlitteratur. Jag tänker på Gombrowicz när jag läser; det säger kanske mer om mina snäva referensramar än om Johnsons prosa, men jag anser att de delar en absurdism riktad mot överheten.
S2 I2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar