Om tre böcker jag ej läste ut.

Paul Auster - Leviathan. 

Den verkade lite lovande i början av min läsning, Språket kändes gediget, storyn potentiellt intressant. Men sedan övergår den i beskrivning av en extremt snäv umgängeskrets NY-intellektuella, vilket tröttade ut mig ordentligt, eftersom det är världens ungefär tråkigaste sociala krets (i alla fall att läsa om, i alla fall i Austers tappning). När boken sedan snävar in det ännu mer till att mest objektivera olika NY-intellektuella kvinnor som protagonisten haft relationer med, där klimax nås med den skandinaviska konstveterskan med långa ben, då vill jag bara säga: bevara mig från Paul Austers kåtslag.

Hans-Jörgen Nielsen - Fotbollsängeln. 

Den här boken kanske egentligen mest hamnade åt sidan för att andra böcker kom i min väg. Jag har i alla fall inget intresse av att såga den, men den lyckades uppenbarligen inte heller hålla uppe mitt intresse. Om en alkoholiserad kulturarbetare som en gång var vän med en av landets mest hyllade fotbollsstjärnor. Post-68-skildring, som kan vara bra, men dock knappast når upp i de skandinaviska kollegorna Solstads eller Enquists höjder. Kanske tar upp den här läsningen någon gång.

Silvia Avallone - Stål. 

Hypead realistisk samtidsskildring som berättar om ett stålsamhälle i Toscana. Om arbetarklass på 00-talet som tar droger och röstar på Berlusconi trots att föräldrarna var kommunister; framför allt om de båda bästa vännerna Francesca och Anna som är i 13-14-årsåldern med allt vad det innebär av sexuellt uppvaknande och andra våndor.

Om skildringen av den kvinnliga pubertala sexualiteten ska jag kanske inte uttala mig (även om jag är tveksam, de är inte subjekt i sin egen sexualitet, att bli vuxen i det här hänseendet verkar vara att bli objektifierad, och visst, det kanske är en poäng författarinnan har, men ändå). Samhällsanalysen är väl rimlig, och relevant. Problemet med boken är bara att själva skildringen av den är så fattig. Avallones karaktärer är ytliga och reducerbara till ett par egenskaper var, och får sällan förekomma utan att de eller berättarrösten tydligt poängterar deras funktion i historien (typ: hon, som röstat på kommunisterna och trott på framtiden; typ: han knöt nävarna, som han så ofta lät tala när orden inte räckte), det funkar inte. Klichéer. Allt är oerhört övertydligt, inte en scen lämnas okommenterad. Exempel: när någon kissar i trappan påpekas det att det är “normalt” där de bor, och då har det ändå redan berättats om kisslukten i trapphuset och bostadshusen allmänt sunkiga karaktär.

Jag tänker också på (min nidbild av?) konventionell filmdramaturgi när jag läser. Första scenen är som gjord för adaption. Och boken kännetecknas väl av (min nidbild av?) den kommersiella filmens benägenhet att alltid vara tydlig och fylla varje scen med mening. I en roman på 384 sidor blir det bara tröttsamt.