Jag har länge, utan att egentligen veta så mycket om To Kill a Mockingbird, tänkt på den som på något vis sammanhörande med JD Salingers Catcher in the Rye. Och de har mycket gemensamt. De skrevs båda av författare som inte skrivit någon annan roman och sedan sina succéer har levt högst tillbakadragna liv, vilket säkert bidragit till romanernas status. De skrevs ungefär samtidigt, under tidig efterkrigstid, och tillhör väl den amerikanska litteraturens klassiker. (Förutom detta tycks det mig också som att det nästan alltid är deras engelska titlar som refereras, även i en svensk kontext). Vid en första anblick ser de ut att handla om olika saker: Catcher in the Rye porträtterar en tonåring i NYC på 50-talet och de våndor som den (första?) generationens tonåringar hade, To Kill a Mockingbird följer Scout, en flicka i lågstadieålder i en mindre ort i Alabama på 30-talet, och berättar utifrån hennes perspektiv om ett kontroversiellt rättsfall som hennes far advokaten är involverad i.
Men, det finns bortom den yttre tematiken ändå åtminstone ytterligare en anknytningspunkt. Det jag tänker på då är att de båda i någon mån tillhör genren “Bildungsroman”, alltså att de tematiserar unga person som växer upp, mognar och möter vuxenvärlden.
Det är också där jag tycker att styrkan i To Kill a Mockingbird finns. Den sägs väl ofta handla om rassegregation, och behandlar även sociala konventioner, och då särskilt könsroller. Men jag skulle säga att bokens förtjänst - på I-planet får vi väl säga - är just mognandet, hur Scout växer upp och konfronteras med att samhället är annorlunda än hon trott. De oreflekterade verklighetsbilder och principer hon fått från sin far Atticus Finch visar sig inte helt fungera i enlighet med hur samhället faktiskt ser ut, och det finns en inkonsekvens i samhället som hon i sitt mognande måste konfronteras med.
Alltså: romanen kanske inte främst skildrar mekanismerna bakom exempelvis rassegregation och könsroller, den skildrar hur man lär känna och blir tvungen att handskas med dem.
Jag tycker också att den första delen där rättsfallet ännu inte dykt upp, även om den kan anses vara en bakgrundsteckning till vad som komma skall, är en mycket fin barndomsskildring i egen rätt. Välskildrat om syskonen Finchs skolgång, lekar, idéer om grannskapet och relation till vuxenvärlden.
Det man möjligtvis skulle kunna kritisera med boken är hur Atticus Finch kanske framställs som lite väl god och nobel. Men ärligt talat lät jag mig nog ganska villigt vaggas in i det, det är en väldigt älskvärd karaktär.
Ett intressant sidospår kring något som jag kanske övertolkat, är att det är ganska intressant hur en “liberal” medelklass i södern förhöll sig till samhällsklyftor och segregation. Att en människa inte är mindervärdig på grund av hudfärg betyder inte att det inte finns dåliga och mindervärdiga människor. Svarta kan vara bra folk och vita kan vara dåliga, tycks det koka ner till i själva rättsfallet (bokens sensmoral?).
Boken är välförfattad, den har ett riktigt fint språk, som växlar karaktär väl mellan dialogen inom och utom familjen Finch och Scouts återblickande berättarröst.
Sammantaget: en väldigt bra bok.
S2,5 H2 I2,5
Men, det finns bortom den yttre tematiken ändå åtminstone ytterligare en anknytningspunkt. Det jag tänker på då är att de båda i någon mån tillhör genren “Bildungsroman”, alltså att de tematiserar unga person som växer upp, mognar och möter vuxenvärlden.
Det är också där jag tycker att styrkan i To Kill a Mockingbird finns. Den sägs väl ofta handla om rassegregation, och behandlar även sociala konventioner, och då särskilt könsroller. Men jag skulle säga att bokens förtjänst - på I-planet får vi väl säga - är just mognandet, hur Scout växer upp och konfronteras med att samhället är annorlunda än hon trott. De oreflekterade verklighetsbilder och principer hon fått från sin far Atticus Finch visar sig inte helt fungera i enlighet med hur samhället faktiskt ser ut, och det finns en inkonsekvens i samhället som hon i sitt mognande måste konfronteras med.
Alltså: romanen kanske inte främst skildrar mekanismerna bakom exempelvis rassegregation och könsroller, den skildrar hur man lär känna och blir tvungen att handskas med dem.
Jag tycker också att den första delen där rättsfallet ännu inte dykt upp, även om den kan anses vara en bakgrundsteckning till vad som komma skall, är en mycket fin barndomsskildring i egen rätt. Välskildrat om syskonen Finchs skolgång, lekar, idéer om grannskapet och relation till vuxenvärlden.
Det man möjligtvis skulle kunna kritisera med boken är hur Atticus Finch kanske framställs som lite väl god och nobel. Men ärligt talat lät jag mig nog ganska villigt vaggas in i det, det är en väldigt älskvärd karaktär.
Ett intressant sidospår kring något som jag kanske övertolkat, är att det är ganska intressant hur en “liberal” medelklass i södern förhöll sig till samhällsklyftor och segregation. Att en människa inte är mindervärdig på grund av hudfärg betyder inte att det inte finns dåliga och mindervärdiga människor. Svarta kan vara bra folk och vita kan vara dåliga, tycks det koka ner till i själva rättsfallet (bokens sensmoral?).
Boken är välförfattad, den har ett riktigt fint språk, som växlar karaktär väl mellan dialogen inom och utom familjen Finch och Scouts återblickande berättarröst.
Sammantaget: en väldigt bra bok.
S2,5 H2 I2,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar