Göran Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz fick Augustpriset som årets skönlitterära bok, men för min del kunde boken lika gärna klassats som dokumentär, eller biografi. Att Rosenbergs hemmaplan är journalistik och essäistik och inte skönlitteratur tycker jag märks. Han argumenterar, han redovisar fakta, han reflekterar över sig själv som barn (jag gillar hur han vid infallen mellanstadieålder byter bort Barnet och säger “Det är jag nu”) - men skriver han skönlitterärt? Jag vet inte. Det man kan säga säkert i frågan är väl att gränsen är mycket svår att dra.

Hur som helst så är det en riktigt bra bok. Här kombineras två typer av vanliga 1900-talsskildringar: skildringen av folkhemmet/det moderna Sverige, och skildringen av förintelsen. Effekten som uppnås är drabbande. Att det finns en samtidighet mellan folkhem och förintelse rent kronologiskt känner man ju till, men samtidigheten känns mer när de här möts i ett personligt öde hos en som varit i Auschwitz och vänt för att i stället hamna i ett nybyggt Södertäljeområdes “ljus, luft och grönska” (s.8). Det här förstärks också av saker som Rosenbergs beskrivningar av Länstidningen, som i spalterna bredvid varandra ställer upp nyheter om Citybildningen och krigets massmord.

Det personliga ödet är författarens fars. Ett sätt att beskriva krocken mellan de båda 1900-talsvärldarna för denne gör Rosenberg med begreppet  “språkförbistring”. Språkförbistring har den gängse språkliga betydelsen, som här handlar om översättningsproblem mellan jiddisch, polska, tyska och svenska, men mer och mer får begreppet också en innebörd av hur det inte går att bli förstådd som förintelseoffer i det skonade modernistiska Sverige. Göran Rosenbergs farbror skriver i ett brev, närmast förvånat triumfatoriskt att: “Sverige är ett land där det inte finns någon antisemitism. Och inte nog med det, det finns överhuvudtaget ingen judefråga.” (s.119) - men det betyder inte att det är enkelt att som före detta förföljd jude slå sig ner och leva ett normalt liv som fabriksarbetare i folkhems-Sverige.

Rosenberg beskriver hans föräldrars slingriga väg från ghettot i Lodz till Södertälje, han beskriver sin egen uppväxt och han beskriver sin fars kamp för att hitta ett tryggt sätt att leva sitt liv, och - inte minst smärtsamt - för att försöka få upprättelse och ersättning i efterhand. Det hela är mycket läsvärt.

S1 H1,5 I2