Den här tidiga boken av Enquist (1964) behandlar på sätt och vis det tema som senare böcker jag läst av honom också gör, nämligen vetandet i historien.
Huvuddelen av handlingen handlar om när magnetisören och charlatanen Friedrich Meisner befinner sig i den lilla tyska staden Seefond i slutet av 1700-talet. Meisner, som jagats ut ur flera städer tidigare, botar en läkares dotter, som varit blind men på ett besynnerligt vis får synen tillbaka efter Meisners behandling. Trots detta blir Meisner till slut hatad och fängslad i Seefond, då hans behandling i senare fall avslöjas som bedrägeri.
I ett sent kapitel ställs Meisners verksamhet dels mot kyrkan och dels mot den samtida läkarvetenskapen. Mot kyrkan talar Meisner själv. Om hans “fluidum” är båg, vad är då “helig ande”? Om han bedrar folk för pengar, vad är då kyrkans förräntningar och klostrens ekonomiska bidrag?
Mot läkarvetenskapen talar den moderna läsarens mer sentida kunskap. För läkaren Selinger räknar i boken upp sina beprövade och vetenskapligt sanktionerade metoder, såsom hank i nacken, kvicksilver, spanskt snus i näsan och salta bad, och allt detta kan i retrospekt i lika stor mån som Meisners metoder betraktas som närmast komiskt icke-vetenskapligt.
Jag tror inte att Enquist med det totalt vill relativisera vetenskapen, men han tycks ändå vilja fundera kring om det inte är så att vår vilja till kunskap och kontroll ständigt leder oss mot bedrägeri, oavsett om det sedan landar i magnetisörer, religion, eller ofullständig vetenskap. Kanske kan man säga att historien om den uppenbara bedragaren Meisner blir en bild av den mänskliga dragningen till bedrägeriet.
Men vad vet jag? I alla fall: jag blev inte jätteimponerad av den här boken, även om jag gillar Enquists sätt att skriva på redan i 60-talstappningen, som jag inte var bekant med innan. Skildringen av det historiska vetandet tyckte jag dock gjordes bättre i både Boken om Blanche och Marie och Livläkarens besök.
S1 H1 I1,5
Huvuddelen av handlingen handlar om när magnetisören och charlatanen Friedrich Meisner befinner sig i den lilla tyska staden Seefond i slutet av 1700-talet. Meisner, som jagats ut ur flera städer tidigare, botar en läkares dotter, som varit blind men på ett besynnerligt vis får synen tillbaka efter Meisners behandling. Trots detta blir Meisner till slut hatad och fängslad i Seefond, då hans behandling i senare fall avslöjas som bedrägeri.
I ett sent kapitel ställs Meisners verksamhet dels mot kyrkan och dels mot den samtida läkarvetenskapen. Mot kyrkan talar Meisner själv. Om hans “fluidum” är båg, vad är då “helig ande”? Om han bedrar folk för pengar, vad är då kyrkans förräntningar och klostrens ekonomiska bidrag?
Mot läkarvetenskapen talar den moderna läsarens mer sentida kunskap. För läkaren Selinger räknar i boken upp sina beprövade och vetenskapligt sanktionerade metoder, såsom hank i nacken, kvicksilver, spanskt snus i näsan och salta bad, och allt detta kan i retrospekt i lika stor mån som Meisners metoder betraktas som närmast komiskt icke-vetenskapligt.
Jag tror inte att Enquist med det totalt vill relativisera vetenskapen, men han tycks ändå vilja fundera kring om det inte är så att vår vilja till kunskap och kontroll ständigt leder oss mot bedrägeri, oavsett om det sedan landar i magnetisörer, religion, eller ofullständig vetenskap. Kanske kan man säga att historien om den uppenbara bedragaren Meisner blir en bild av den mänskliga dragningen till bedrägeriet.
Men vad vet jag? I alla fall: jag blev inte jätteimponerad av den här boken, även om jag gillar Enquists sätt att skriva på redan i 60-talstappningen, som jag inte var bekant med innan. Skildringen av det historiska vetandet tyckte jag dock gjordes bättre i både Boken om Blanche och Marie och Livläkarens besök.
S1 H1 I1,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar