Har något problem med hur den är skriven. Inte säker på varför dock. Kanske att berättarrösten är lite “bred”. Boken är inte berättad i jagform men jag tror att tanken är att den trots allt ska ligga nära Hilma, huvudpersonen. Problemet är kanske att den, samtidigt som den närmast beskriver Hilma inifrån, även gör analyser och använder ord som Hilma inte själv bör varit medveten om. Därtill kommer ibland oväntade detaljer som Thorvall inte lyckas passa in naturligt, (såsom vilka möbler som går dyrt på auktion många decennier efter historian utspelar sig).
Eller så är det kanske ibland bara lite övertydligt i förklarandet, som till exempel när den norrländsk-lutherska mentaliteten ska belysas, den behöver inte förklaras så mycket som Thorvall gör. (jmfr Sara Lidman, som i Jernbane-sviten gör det bättre, gestaltar mer än förklarar.)
Eller så är det att personerna är ganska endimensionella och livlösa.
Med detta sagt: Ändå en hyfsat bra bok. Får man säga “gripande”? Iaf engagerande och välupplagd historia om Hilma som gifter sig med en sinnessjuk adjunkt. Också bra om Sverige strax innan moderniteten kommit igång på allvar.
Eller så är det kanske ibland bara lite övertydligt i förklarandet, som till exempel när den norrländsk-lutherska mentaliteten ska belysas, den behöver inte förklaras så mycket som Thorvall gör. (jmfr Sara Lidman, som i Jernbane-sviten gör det bättre, gestaltar mer än förklarar.)
Eller så är det att personerna är ganska endimensionella och livlösa.
Med detta sagt: Ändå en hyfsat bra bok. Får man säga “gripande”? Iaf engagerande och välupplagd historia om Hilma som gifter sig med en sinnessjuk adjunkt. Också bra om Sverige strax innan moderniteten kommit igång på allvar.
H1 I1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar