Det finns olika sätt att berätta om det förflutna. Romanen är ett, museet är ett annat. Pamuk leker här med tanken på att han gör båda, att ett museum upprättats över den livshistoria som skildras i romanen. Berättarrösten talar till både romanläsarna och museibesökarna, och här och var beskrivs hur objekt som är viktiga i romanen också finns i museet.
Det här kunde blivit tröttsamt, men Pamuk vet att hålla balansen, museigreppet återkommer endast här och var. På samma sätt är han sparsam med andra postmoderna inslag. Då tänker jag på saker som att boken emellanåt kommenterar sig själv, att man plötsligt får veta att Orhan Pamuk är gäst på bok-jagets förlovningsfest, att jag tänker tanken att historien egentligen är en pastisch.
Stilgrepp som de nämnda kan vara störande, i alla fall om det känns som att det är författarens enda mål. Men så anser jag inte att det är, Pamuk är inte effektsökare på något ytligt vis, han kan skriva väldigt bra och han kan berätta en historia, och slösar inte på greppen ifråga.
Bokens huvudperson är Kemal, en rik ung man med erfarenhet av utlandsstudier i Istanbuls jetset i mitten av 1970-talet. Kemal ska gifta sig med Sibel, men blir passionerat/patetiskt förälskad i sin yngre släkting Füsun.
Handlar boken om passionerad kärlek? Handlar den om romaner som handlar om passionerad kärlek? Handlar den om välbeställda mäns tveksamma beteende? Om sexual- och relationskonventioner? Om att vara rik i ett fattigt land; att vara turk och hela tiden snegla på ”Europa”? Om Istanbul i förändring?
Det här kunde blivit tröttsamt, men Pamuk vet att hålla balansen, museigreppet återkommer endast här och var. På samma sätt är han sparsam med andra postmoderna inslag. Då tänker jag på saker som att boken emellanåt kommenterar sig själv, att man plötsligt får veta att Orhan Pamuk är gäst på bok-jagets förlovningsfest, att jag tänker tanken att historien egentligen är en pastisch.
Stilgrepp som de nämnda kan vara störande, i alla fall om det känns som att det är författarens enda mål. Men så anser jag inte att det är, Pamuk är inte effektsökare på något ytligt vis, han kan skriva väldigt bra och han kan berätta en historia, och slösar inte på greppen ifråga.
Bokens huvudperson är Kemal, en rik ung man med erfarenhet av utlandsstudier i Istanbuls jetset i mitten av 1970-talet. Kemal ska gifta sig med Sibel, men blir passionerat/patetiskt förälskad i sin yngre släkting Füsun.
Handlar boken om passionerad kärlek? Handlar den om romaner som handlar om passionerad kärlek? Handlar den om välbeställda mäns tveksamma beteende? Om sexual- och relationskonventioner? Om att vara rik i ett fattigt land; att vara turk och hela tiden snegla på ”Europa”? Om Istanbul i förändring?
”Allt detta och lite till” får jag nog säga. Och Pamuk behärskar det han håller på med så oerhört bra. Därför kan jag acceptera det lite sega temat: rik äldre man blir förälskad i fattigare yngre kvinna. Därför och för att jag, som jag antytt, uppfattar att han har distans till tematiken.
Den här boken fick mig att tänka över min S-kategori (”stil”). Det jag verkligen gillar med Pamuk är hans ”stil” inte bara i betydelsen ”språk”, utan även ”form”, hur han bygger upp och låter romanen utvecklas.
S2,5 H1 I2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar