torsdag 14 april 2011

Alaa Al-Aswany - Yacoubians hus

Al-Aswany väver ihop ett antal livsöden, som alla har ett stort hus i Kairo gemensamt. Boken är, gissar jag, tänkt som ett tvärsnitt av det egyptiska samhället, där bland annat korruptionen och religionen fyller viktiga funktioner, inte sällan i förbindelse med varandra.

Berättelserna är koncentrerade, på knappt 300 sidor behandlas ett tiotal livsöden. Al-Aswany låter därmed de flesta scenerna vara betydelsebärande, bidra med något för att föra de respektive historierna framåt. Och även om det givet de små svängrummen kanske blir lite schematiskt, tycker jag att han gör det bra. Som i berättelsen om Taha, den duktige men fattige studenten, som något naivt tror sig kunna bli polis trots sin blygsamma sociala ställning, men i stället rör sig mot religiöst fundamentalistiska kretsar och blir torterad och våldtagen av samma poliskår han varit nära att bli del av. Eller som i berättelsen om Suad, en av två kvinnliga huvudkaraktärer, som tror sig kunna skaffa sig ett drägligare liv genom att motvilligt acceptera det patriarkala och ojämlika samhällets jävligheter, bara för att finna att det är den underställda och dennas vilja som är det första som offras när det börjar blåsa.

Om boken är en realistisk skildring av det egyptiska samhället, och det inte blivit bättre sedan första gulfkriget då den utspelar sig, då kan jag förstå vad Egyptenkunniga vänner säger, att Egypten är ett fantastiskt land, men att det länge varit en politisk krutdurk. För i boken finns liberalt sinnade individer i ett förtryckande samhälle, sexuell frihet och medvetenhet i ett samhälle där poliser kan slå till mot omoral, goda utbildningsmöjligheter men stängda karriärvägar, en religion som är ständigt närvarande men extremt olika tolkad och utlevd, och ett juridiskt system som är både betydelsefullt och djupt korrupt.

Nu ska boken väl inte bedömas som en bakgrundsteckning till årets händelser vid Tahrirtorget, utan som en roman, men goda samhällsskildringar har ofta förutsättningar att bli goda romaner, och den här är en åtminstone helt okej sådan.

H1 I1,5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar