Boken handlar om Eden, en flicka, sedermera kvinna, tillhörande Etonfolket i det först av tyskar och sedan fransmän koloniserade Kamerun. Ännu talar träden är enligt Beyala, som själv har Eton som modersmål, hennes mest “afrikanska” och enligt baksidan en “mångbottnad och spektakulär berättelse om ett av historiens värsta övergrepp”. Läs: någon form av mustig magisk realism om (bl a) kolonialismen.
Jag trodde emellanåt att den hade potential att bli omtyckt av mig. Först när det inledde som en ganska rak skildring av Edens by. Sedan, strax efter den första “övernaturliga” händelsen, som en metalitterär diskussion kring makt och tolkningsföreträde etc: “Det var lika sant som de anekdoter som de vita senare skulle väva in i sin version av vår vardag”
Jag trodde emellanåt att den hade potential att bli omtyckt av mig. Först när det inledde som en ganska rak skildring av Edens by. Sedan, strax efter den första “övernaturliga” händelsen, som en metalitterär diskussion kring makt och tolkningsföreträde etc: “Det var lika sant som de anekdoter som de vita senare skulle väva in i sin version av vår vardag”
Och någon gång fanns väl en tendens till något intressant om kolonialismen, som när kommendanten Montparnasse talar om sin plikt gentemot Frankrike och passion för Afrika: “Jag har bott här i över trettio år! Det har blivit mitt Land!”. Här kan man läsa “mitt Land” på flera plan, som hans hem och som något han äger, och ställa mot Etonfolkets förhållande till samma Land.
Stilmässigt gillade jag när berättelsen plötsligt gick över i poesi under några sidor.
Men det blev aldrig så värst kul ändå. Ärligt talat ville jag under minst halva boken bara läsa ut den. Jag läste ointresserat och känner det nästan som bortkastad tid. Jag har inget principiellt emot magisk realism, men det måste vara mer medryckande i så fall. Och mustiga skildringar av horhus är inte intressanta bara för att det råkar vara en kvinnlig författare och protagonist.
S0,5 I1
Stilmässigt gillade jag när berättelsen plötsligt gick över i poesi under några sidor.
Men det blev aldrig så värst kul ändå. Ärligt talat ville jag under minst halva boken bara läsa ut den. Jag läste ointresserat och känner det nästan som bortkastad tid. Jag har inget principiellt emot magisk realism, men det måste vara mer medryckande i så fall. Och mustiga skildringar av horhus är inte intressanta bara för att det råkar vara en kvinnlig författare och protagonist.
S0,5 I1
"mustiga skildringar av horhus" är ingen mening jag ofta hör från dig, men jag tror att jag förstår ganska exakt vad för typ av litteratur det är du pratar om. :)
SvaraRaderamustigt är sällan bra - varken på filmfestivaler (uppväxtskildringar med pojkar som tittar över/genom staket på duschande kvinnor) eller i litteratur..