Clarice Lispector - Stjärnans ögonblick

“Macabéa lever ett innehållslöst liv i Rio de Janeiro”. Så börjar bokens baksidestext och det är i någon mening också en beskrivning av bokens hela innehåll. Förutom att Macabéas liv är innehållslöst är hon tafatt och ful - till och med den pojkvän som hon under ett kort tag har repelleras av henne. Lispectors Macabéa påminner mig i sin menlöshet något om Gombrowicz “trasdocka” eller “hackkyckling” Yvonne, även om det inte är riktigt så extremt i Stjärnans ögonblick som hos Gombrowicz. Vad man frågar sig är vad poängen med att skildra dessa är? Varför ska man beskriva svaga och tafatta kvinnor? Vill författarna, lite vulgoexistentialistiskt, klandra dem för att leva ett “oegentligt” liv? Den tanken slår mig i alla fall kort i Lispector-boken, men försvinner dock snabbt. För om det i Gombrowicz pjäs Yvonne rör sig om en skildring av förakt för svaghet samt av socialt spel, så handlar det kanske hos Lispector om någon form av politisk betraktelse, med en sympatisk blick på Macabéa. Det handlar om att vara fattig inflyttad i en storstad, utan sociala sammanhang eller möjligheter. Maskinskriverskan Macabéa är underutbildad, närmast undernärd och utan familj och vänner i ett gigantiskt Rio.

Boken är högst metalitterär. Efter att Lispector introducerat boken tar bokens “författare” Rodrigo över och lägger en stor del av den korta romanen på att fundera över hur han ska beskriva Macabéa och hur berättelsen kommer till honom. Det fungerar, men är inget som jag slår volter av entusiasm över, och jag undrar exempelvis varför Lispector väljer att skildra Macabéa just genom en privilegierad mans ögon.

S1 H1 I1